Vallentuna behandlingshem: En presentation

	A
	VALLENTUNA BEHANDLINGSHEM

	Vallentuna behandlingshem - unikt försök som lyckats Intervju med Patricia Ericsson i personaltidningen OM Agneta Holmberg Åter till första sidan Mot ett personligt boende: Vallentuna behandlingshem Specialsjukhusens tid förbi? Vallentuna behandlingshem öppnades hösten 1977. Behandlingshemmet består av en radhusdel (tre radhus med vardera tre platser) och tre villor (två villor med fem boende i vardera samt en villa för dagcenter och administration). Totalt finns 19 platser på behandlingshemmet. Enligt lagen är radhusdelen att betrakta som inackorderingshem med förstärkta behandlingsresurser och villorna som specialvårdhem. Personalen består av en heltidsanställd föreståndare, en internatföreståndare, arbetsledare, kurator och psykolog samt 40 tjänster för övrig vårdpersonal. Dessutom finns vissa service- och konsulttjänster. Behandlingshemmet i Vallentuna består av tre radhus i ett vanligt radhusområde, och några km bort, tre villor i anslutning till höghusbebyggelse. De tre villorna är klassificerade som s.k. specialvårdhem, vilket innebär att man där också kan ta emot personer intagna mot sin vilja enligt omsorgslagens 35'. AIdag har vi inga inlåsta@, säger Patricia Ericsson, föreståndare på behandlingshemmet, Amen möjligheterna finns om det behövs. Något som är en nödvändig förutsättning för att man ska kunna undvika specialsjukhus och låta personer som periodvis är aggressiva och störande leva ett mer normalt liv bland oss andra i samhället@. Behandlingshemmet som kom till 1975, har tagit emot Adem som ingen annan inom omsorgerna velat ha@. Och resultaten har varit över förväntan. Ett exempel på att det går att ersätta specialsjukhusen med en mera tidsenlig vårdform. En vågad satsning som lyckats! Vilka bor på Vallentuna? Av de 9 personer som 1977 flyttade in på behandlingshemmet kom de flesta från Salberga specialsjukhus. Det var en grupp människor som sinsemellan var väldigt olika. Det enda de egentligen hade gemensamt var att de skickats till specialsjukhus för att resurserna inom Stockholms län varit otillräckliga. Dom var lindrigt utvecklingsstörda men hade genom dåliga uppväxtförhållanden och en mängd andra negativa livserfarenhetor - barnhemsplacering, störda familjerelationer, ständiga byten av vårdform etc - haft störningar av psykisk och social karaktär, vilket försvårat deras utvecklingsmöjligheter. En del hade tidigare haft kontakt med andra vårdformer som nykterhetsvård eller mentalvård och flertalet var omhändertagna mot sin vilja enligt omsorgslagens 35 '. Bråkig början När Vallentuna planerades höjdes många kritiska röster mot att behandlingshemmet skulle placeras i ett så extremt integrerat område som ett radhusområde. Det kunde bara sluta illa, menade man, att placera ensamstående, medelålders, avvikande personer med svåra psykiska och sociala problem i ett radhusområde med i huvudsak barnfamiljer. Och visst hade man problem i början. Något som också uppmärksammades i pressen. AEn fördel var att området var nytt och att inflyttningen till behandlingshemmet skedde samtidigt som grannarna flyttade till området@. säger Patricia, som varit med från början. AMen visst fanns det familjer som drog sig ur. Även om det inte var många@. Satsade på information Vallentunapersonalen har lagt ner mycket tid och möda på att informera om verksamheten. Eftersom personalen anställdes innan de utvecklingsstörda flyttade in hade man också tid att ordentligt planera viIka informationsåtgärder som behövdes. När behandlingshemmet sedan öppnade ägnades mycket tid åt att informera grannarna, både individuellt och vid grannträffar som man ordnade. AInformation till dem som bor allra närmast är förstås speciellt viktig@, säger Patricia. AOch vi har försökt vara lyhörda för vad grannarna har tyckt. Vi har också varit runt till skolor och daghem i närheten och berättat vilka vi är, hur vi jobbar och vad det är för personer som bor här. Det har säkert betytt väldigt mycket. Man hör ibland att det klagas från en del inackorderingshem på att ingen har informerat grannarna om att en grupp utvecklingsstörda ska flytta in någonstans och att det därför blivit problem. Men det är ju inackets egen sak och något man måste ta itu med själv,@ menar Patricia. lnformationssatsningarna har också gett resultat. Idag fungerar relationerna med omgivningen förvånansvärt bra. Grannarna har accepterat de utvecklingsstörda och deras periodvis avvikande beteende. Behandlingshemmet har också hunnit etablera relationer med andra vårdinstanser, t.ex. psykiatriska och sociala myndigheter, läkarstationer o.s.v. En förutsättning för att de utvecklingsstörda verkligen ska kunna få det stöd de behöver. Slipper flytta vidare Från början var det meningen att de personer som placerades i Vallentuna successivt skulle flytta vidare till annan boendeform, t.ex. inackorderingshem. Detta är en tanke man numera övergivit. ADet skulle ta för lång tid och för mycket arbete att på nytt bygga upp sådana arbetsformer och en sådan tolerans från omgivningen i en ny miljö för att det skulle lyckas@, säger Patricia. AAtt det lyckats så bra att öka den sociala anpassningen för dessa personer som det gjort beror i stor utsträckning på att vi kunnat erbjuda en trygghet som de tidigare saknat. En trygghet att under två års tid få bo på samma plats, en trygghet i etablerade vardagsrutiner och grannkontakter och en trygghet i ett konsekvent bemötande från personaIen till deras problam. Det finns därfor ingen garanti för att den positiva förändringen av beteendet skulle kvarstå om personerna flyttade vidare.@ Vid omsorgsnämndens sammanträde i juni beslöts därför att platserna vid radhusdelen i Vallentuna ska göras om till vanliga inackordaringshemsplatser och att de som bor där nu ska få bo kvar. Det ska fungera som ett inackorderingshem i bostadsgrupp, ett s.k. 07-boende. Vårt jobb är att lära dem använda samhällets resurser Målet med verksamheten på behandlingshemmet är, liksom för omsorgerna i stort, att försöka hitta så normala livsvillkor och miljöer som möjligt för de enskilda personerna, anpassade efter vars och ens förmåga. Vistelsen på behandlingshemmat ska innebära att individen får tillgång till en materiell och känslomässig trygghet. De kriser och konflikter som uppstår ska kunna bearbetas inom behandlingshemmet. Grunden för behandlingsarbetet är den regelbundna vardagskontakten och man försöker därför använda hela omgivningen för vars och ens individuella utveckling. Det stora problemet är institutionsskadorna. Åtskilliga års institutionsvistelse sätter djupa spår. Behandlingan innebär därför att man t.ex. får börja ta ansvar för sin egen situation, sköta kläder, gå till jobbet, diska etc. Arbetet inriktas på individens hela situation, både hans person och hans miljö. En genomgående princip är att bedriva vårdarbetet i nära kontakt med samhället i övrigt. Man försöker utveckla ett arbetssätt som går under benämningen ansvarspedagogik. Det är en teoretisk och praktisk inriktning som i huvudsak annars tillämpas på daghem och i skolor. Den närmaste parallellen på vuxensidan är det arbetssätt man har på Hasselakollektivet. Flertalet av Vallentunapersonalen har också varit på Hassela i fortbildningssyfte. ASjälvfallet kan man inte överföra något direkt men där finns mycket att hämta@, menar Patricia. För höga mål i början Något man successivt upptäckt är att man i början kanske var lite väl optimistisk. AVi hade väldigt höga mål@ säger man. ASå höga att de inte alls gick att få ihop med verkligheten. Vi blundade t.ex. för att det trots allt fanns en utvecklingsstörning i botten och inriktade oss allt för mycket på de psykiska eller sociala problemen. Ett ganska tydligt exempel på det är t.ex. att vi drev en pojke till tårar när vi krävde att han skulle diska. Vi utgick ifrån att alla visste hur man gjorde en sådan sak. Men den här pojken hade bott på institution och aldrig diskat i hela sitt liv. Så vi fick tänka om. Och numera diskar vi tillsammans istället. Idag har vi fortfarande högt ställda mål men vi har börjat jobba på ett litet annorlunda sätt och försöker anpassa oss mer till verkligheten@. Hur ser en arbetsdag ut? Vi frågade Anna-Lena Blomqvist, som jobbar på radhusdelen, hur en vanlig arbetsdag ser ut för henne. Så här berättar hon: - Vi jobbar på rullande schema. Idag började jag halv åtta och jobbar till halv sex. Om allt har gått bra, är alla forhoppningsvis på väg till sina dagcenter när man kommer. Men nästan alla morgnar är det bråk. För det stora problemet är att motivera dem att gå till sina jobb. Hur motiverar man en människa att gå till jobbet när han tjänar 14 kronor per dag? Då håller det liksom inte att säga att man ska gå till jobbet för att tjäna pengar. Jag har försökt följa med de flesta till jobbet för att se hur de har det och för att försöka få igång ett samarbete med dagcenterpersonalen vid de externa dagcentren. Tyvärr har det ännu inte funnits utrymme för att få en riktigt bra kontakt. Där liksom så ofta i kontakterna med samhället har vi mött mycket av 60-talets flummighet, d.v.s. att låta människor göra vad de vill utan att ställa krav. Det är svårt när dagcentren inte följer upp de riktlinjer och behandlingsplaner som finns för en person - då hamnar vi i en beroendesituation och tappar kontrollen över utvecklingen. Under resten av dagen är det en hel del praktiska saker som ska göras. Man ska beställa tider hos tandläkare och läkare - glasmästaren kommer idag och ska sätta in ett nytt fönster och måste passas. Någon av dem som bor här är också ofta hemma. På ett sånt här ställe är det ju alltid någon som Akrisar@ och då måste det finnas personal till hands. Det går inte att lita till att man kan få tag på extrapersonal just då. Sedan gör jag kanske inköpen till middagen. Vi vill inte kräva av dem som bor här att de ska handla med sig hem i veckorna eftersom de har så lång resväg. Deras dagcenter ligger inne i Stockholm. Vi brukar istället göra så att vi gemensamt går igenom prislistorna från affären, för att försöka få in ett prismedvetande hos dem, och tillsammans gör vi då en matlista. Men sedan handlar någon av personalen under dagen. På helgerna däremot får de handla själva. Ännu så länge är det också personalen som lagar middagen. Men det börjar bli dags att ändra på det nu. Vi började med att lära dem diska och efter två år kan dom det. Därför har vi köpt diskmaskin. Nästa steg blir att lära dem laga mat. Men det här är erfarenheter från ett hus och det kan variera mycket mellan husen. På kvällarna ordnar vi sällan något speciellt utan det blir som det faller sig. Vi har ingen egen fritidsverksamhet utan försöker istället hålla oss informerade om vad Vallentuna kommun har att erbjuda. Men vi har haft en egen danskurs som inneburit att flera av våra boende nu kan gå ut och dansa. De kurser vi anordnat har alltid haft ett syfte och lett fram till något. Utökning 1978 Till radhusdelen på Vallentuna tillkom 1978 tre villor. Två villor med fem boende vardera samt en villa för administration. Husen är lite specialla - särskilda lås, särskilda dörrar, särskilda fönster - men ger inte intryck av att vara någan bunker av Kumlakaraktär, som några befarade, utan ser ut som vanliga, trevliga villor. Målsättning och arbetssätt är här detsamma som i radhusdelen men grupperna är större och arbetet tyngre. Om utvecklingen för dem som bor i villorna är det ännu för tidigt att dra några slutsatser. Det enda man ännu vill säga är att det verkar vara en adekvat vårdform för de flesta. AMånga av dem som i dag bor på stora institutioner som t.ex. Carlslund bör ha den här typen av institutioner i framtiden@, säger Patricia. AOch jag tycker att bra alternativ skulle vara enheter typ Vallentuna. Ändå kostar det förhållandevis lite. Jämför man med vårddagkostnaden på t.ex. Salberga kostar behandlingshemmet inte mycket mer. Och då är det ändå ett helt annat innehåll i vården@. AVisst kan man fortfarande bli rädd@ AVi har lärt oss väldigt mycket under den här tiden@, säger man på Vallentuna. @Förr skulle man t.ex. ombesörja snabb transport tillbaka till Salbarga om någon var alltför bråkig och började slå sönder inredningen. Numera konstaterar vi mera lugnt att personan ifråga mår dåligt och försöker vara särskilt observanta. Men visst kan man fortfaranda bli rädd. Men kanske inte på samma sätt som förr. Numera diskuterar vi också mera ingående vad man kan göra och hur vi ska handskas med situationen. Vi försöker driva på och ta fram de delar som är de verkliga problemen. Det finns t.ex. dom som periodvis är aggressiva - gapar och skriker. Vi försöker att inte medicinera bort aggressiviteten utan ta oss tid och diskutera istället. Det är viktigt att komma till rätta med deras problem och bryta ner deras vanföreställningar om hur man ska vara. Det är också viktigt att inse att de inte alltid upplever saker på samma sätt som vi. Man tar ofta alltför mycket för givet. Vi har larmdosor som vi bär på oss, och med detta bärbara larmsystem kan man alltid kalla på hjälp om något händer. Det känns skönt när man går ensam på natten. Larmdosorna är kopplade mellan husen så det tar inte lång tid innan någon kommer. Det kan låta skrämmande men det är den vardag vi lever med@. Svårt få personal Ett stort problem på behandlingshemmet har varit att få personal. AEn av anledningarna kan vara det geografiska läget, en annan och mera trolig anledning är lönen@, sägar Patricia. Eftersom det är meriterande att ha jobbat på behandlingshemmet har man också en hög personalomsättning. Vallentunapersonalen kommer ofta in på utbildningar av olika slag t.ex. mentalvårdsutbildningar och får också lätt andra tjänster inom t.ex. socialvård eller nykterhetsvård. Och inom det sociala området betalar man flera lönegrader mer! Något som speglar den inställning som finns till utvecklingsstörda. Det är inte lika mycket värt att jobba med utvecklingsstörda som med andra. AVi behöver ständigt fortbilda oss@ Hälften av personalen på behandlingshemmet saknar formell utbildning för sina jobb. Trots detta klarar man av och vill jobba med den här gruppen utvecklingsstörda som ingen annan inom omsorgerna vill ha. Och har fått resultat som vida överträffat alla förväntningar! Den höga personalomsättningen försöker man motarbeta genom fortbildningsinsatser och ökade former för demokrati och ansvar. AEftersom vi är pionjärer har vi ingen modell att gå efter när vi jobbar@, säger Patricia. AVi måste ständigt söka nya vägar. Allt eftersom de utvecklingsstörda utvecklas måste vi utveckla vårt arbetssätt. Det saknas kunskaper på det här området och ingen annan kan tala om för oss vad vi ska göra. Folk kommer istället från hela landet för att se hur vi jobbar. Vi har haft fortbildning som vi ordnat som studiecirklar på arbetstid. Huvudsakligen om ansvarspedagogik men även om läkemedel. Vi ordnar också studiedagar tillsammans. Genom kontakt med elever på APY-utbildningen har vi fått hjälp av dem och de har kommit hit och jobbat en vecka så att vi har kunnat åka bort några dagar. Detta utbyte har vi värderat högt. Delegerat ansvar Det finns visserligen en föreståndare som har det formella ansvaret för verksamheten men all personal är direkt underställd föreståndaren. Eftersom inget mellanting finns, t.ex. 1:e vårdare, är hierarkin något tillplattad. Det har gjort det lättare att delegera arbetet. Något som man tyckt varit på både gott och ont. Man får ju inte något extra betalt för ansvaret men samtidigt ger ansvaret en större frihet. Föreståndaren har också en mera omfattande delegation än vid t.ex. ett vanligt inackorderingshem, bl.a. ett delegerat budgetansvar. En halv dag i veckan samlas allihop till konferens för att diskutera gemensamma erfarenheter och planera arbetet. Olika arbetsgrupper, med representanter från varje hus finns, som diskuterar gemensamma frågor. t.ex. fortbildning, fritid, budget etc. Svårt med integrering även inom omsorgsvården AInom omsorgerna kämpar man för en integrering av de utvecklingsstörda i samhället@, säger Patricia. Men att få de personer vi har här integrerade inom omsorgerna är inte heller lätt. För att bli accepterad inom omsorgerna ska man helst vara snäIl och glad, inte ställa några krav, vara lindrigt utvecklingsstörd eller på sin höjd ha Down’s syndrom. Är man bråkig och skrikig är det ingen som vill ha en. Här ifrågasätter de utvecklingsstörda om vi överhuvudtaget har rätt att jobba med dom! Sån frigjordhet är inte så vanlig annars inom omsorgerna. AMen han är ju inskriven...@ Kontakterna med andra myndigheter har också tidvis varit besvärliga. Särskilt svårt har det varit med gränsdragningen till mentalvården. Av dem som bor på behandlingshemmet är flera påtagligt psykiskt störda, vilket förutsätter ett intimt samarbete med mentalvården, något som man stött på stora problem med. AVi möts ofta av ... men han är ju inskriven i omsorgerna - när vi pratar med dem och man får läsa högt ur omsorgslagen för läkarna för att förklara att de här personerna likväl har rätt till mentalvård@, säger Patricia. Att kontakten med mentalvården är så dålig, tror hon beror på att man inom mentalvården ofta är av den uppfattningen att specialsjukhusen ska finnas kvar. De här personerna kan därför lätt gå miste om samhällets resurser, t.ex. socialvård, alkoholvård eller mentalvård på grund av att de genom en lindrig utvecklingsstörning är inskrivna i omsorgerna. ANågon behöver t.ex. komma på en tork@ säger Patricia, @men då vill man inte inom nykterhetsvården ta emot honom. Detta ska enligt lagen inte kunna förnekas dem, men sker oupphörligen i praktiken. Likadant är det inom sjukvårdan. En kille här hade sår på fötterna och då försökte en distriktssköterska neka att ta emot hanom och hänvisade till att vi på behandlingshemmet hade särskild personal för sånt här@. Behandlingshemmet i Vallentuna är alltså an ny typ av institution. En institution som är integrerad. Man köper service utifrån och använder samhällets egen service. Men av de erfarenheter man haft på Vallentuna är det nästan lika svårt att åstadkomma en integrering inom landstinget och med samhällets egna vårdresurser som med samhället i övrigt. Något som tål att begrunda. Dagcenter finns också ... AVår dagcenterverksamhet får inte heller glömmas bort@, säger Patricia, Aävan om den för närvarande är semesterstängd. Platser finns för tio personer - d.v.s. de personer för vilka det inte finns adekvata verksamhetsformer utanför behandlingshemmet. Målsättningen är att alla som bor på behandlingshemmet ska ha sin dagliga verksamhet förlagd i integrerad form men tyvärr är det inte så idag. Vi har haft svårigheter att hitta ett meningsfullt innehåll för människor med så väldigt olika beteenden och förutsättningar och att utveckla ett arbetssätt som tillvaratar hela gruppens intresse. Genom en tillämpning av SIVUS-metoden är vi nu på väg och aktiviteter som simning, matlagning, skapande dramatik etc ingår tillsammans med det övriga arbetet, som i huvudsak bygger på en träverkstad.@ Vad händer nu? Försöken med hemtagningarna från specialsjukhus har alltså gått bra. Och nu ska man gå vidare. Kvar på Salberga finns fortfarande c:a 70 personer som är inskrivna i omsorgerna i Stockholms län. AMen för många av dem som ännu är kvar på Salberga är våra hus för nära andra@, säger Patricia. AInte för att vi på något sätt vill ta avstånd från integrationstanken, långt därifrån. Men i deras fall kan steget från Salberga till behandlingshemmet Vallentuna vara alltför stort. Här är man nästan inne i grannens trädgård, där mammorna sitter med sina små barn i sandlådan så fort man går ut och därför kan det för den gruppen behövas något annat.@ Omsorgsförvaltningen har därför inlett förhandlingar med Sollentuna kommun om att hyra Viby Gård, som kan beskrivas som en mindre herrgård. Det är fortfarande ett integrerat boende men herrgården har en stor tomt så det är nästan 800 meter till närmaste granne. Det är också en förhoppning att hitta möjligheter till meningsfull sysselsättning på platsen. Viby Gård ska ha 5-7 platser och bli ett alternativ till Vallentunas radhusdel så att de som nu bor i radhusdelen får bo kvar. Men framför allt blir det ett alternativ till vård på specialsjukhus. Redan under nästa år hoppas man kunna påbörja inflyttningen. Utveckling hela tiden Det har varit en utveckling hela tiden säger Patricia. ADet går inte att se statiskt på den här verksamheten och säga så här är ett behandlingshem. Det är istället frågan om en levande process där resurser avpassas till människors behov och inte tvärtom. Förvaltningen har denna gång varit mycket flexibel och lyhörd, lyssnat till oss och tagit hänsyn till våra synpunkter. Något som gjort att vi kunnat utvecklas som vi gjort. Något som tål att tänka på när det gäller andra områden också. Det går t.ex. inte att bara sortera in utvecklingsstörda i fyrkanter som heter bostadsgrupper. Det måste vara frågan om flexibilitet i utvecklingen.@ Top of Page!