Institutet Skinfaxe, Uppsala |
||
|
|
KVALITET INOM Kent Ericsson Patricia Ericsson
KVALITET - EN BAKGRUND I den snabba förändring av offentlig verksamhet som pågått sedan 90-talets början har man kommit att förknippa kvalitetskrav med nya organisationsformer som beställarfunktioner eller konsumentinflytande. Men krav på kvalitet inom vård och metoder för att beskriva och kontrollera dem, har funnits tidigare. Bland de första som uttryckte kvalitetskrav var Florence Nightingale (1820-1910) som i sin bok "Notes on Nursing" angav riktlinjer för ett innehåll med kvalitet samt tekniker för mätning och förbättring av kvalitet inom det medicinska området. Internationella aspekter Internationellt finner man en större benägenhet att skilja mellan den som är ansvarig för att erbjuda en viss form av service till en person samt det organ som formulerar mål och som sedan bedömer i vilken utsträckning de uppfylls. Ett exempel på ett sådant är den i USA verksamma "Accreditation Council for Facilities for the Mentally Retarded". Denna organisation svarar för formulering av krav som ställs på en verksamhet samt utveckling av metoder for kontroll av att de följs. Verksamheter bedöms, och erhåller ekonomiskt stöd, utifrån hur väl man har svarar mot dess krav. Denna tradition har gett upphov till ett mer omfattande arbete kring formulering av kvalitetsmål och utveckling av metodik för kontroll av dess förverkligande. Förekomsten av en större andel verksamheter i privat regi har också varit en bidragande faktor till utveckling av program och system för kvalitetssäkring. Utveckling inom svensk handikappomsorg Omsorger för personer med begåvningshandikapp har under efterkrigstiden i stor utsträckning reglerats, både till sin utformning och sitt innehåll, av lagstiftning. I detaljerade lagar kunde man finna en precisering av hur omsorger skulle utformas inom landstingen. Kontrollfunktionen låg sedan hos centrala myndigheter och deras inspektionsverksamhet. Tidigare hade dessa inspektioner även funktion av att godkänna en verksamhet för att berättiga den till statliga ekonomiska bidrag. I och med 1985 års omsorgslag ställdes nya krav på uppföljning hos den ansvarige huvudmannen. Denna förändring av ansvar för uppföljning sammanföll med övrig samhällsutveckling mot ökad decentralisering av såväl ekonomi som innehåll. Övergripande och generella mål skulle konkretiseras och relateras till lokala behov och omständigheter. Målstyrning, d.v.s. formulering av mål med åtföljande krav på mätbara och uppföljningsbara prestationer, blev en av de metoder som kom att användas. Målformulering och uppföljning av verksamheter blev i större utsträckning en angelägenhet även för den lokalt ansvariga förvaltningen. TVÅ OMSORGSTRADITIONER När man granskar utvecklingen inom svensk handikappomsorg framgår det snart att dess inriktning håller på att förändras. Man kan säga att det pågår ett skifte mellan två omsorgstraditioner. Den institutionella ersätts av den samhälleliga traditionen. Den samhälleliga traditionen Denna växte fram ur det samhälle som formades efter andra världskriget med de nya förutsättningar som detta erbjöd. Grundtanken i denna tradition är rättigheten för personen med ett funktionshinder att delta i det samhällsliv som levs av allmänheten och att erhålla sitt stöd från välfärdssamhällets organ. På en organisatorisk nivå innebär detta att ordinarie organ får ett ansvar för personer med funktionshinder och att dessa organisationer därför måste utveckla en kompetens så att de skall kunna tillgodose behov hos alla medborgare. De organ detta gäller är naturligtvis de som svarar för social- och hälsoservice till befolkningen samt andra som exempelvis svarar för barnomsorg och undervisning samt service i bostad och på arbetsplats. På en kulturell nivå erkänns personer med funktionshinder som fullvärdiga medborgare. Därmed ges en grund för det demokratiska ideal som präglar denna tradition. Ur ett medborgarperspektiv ser man först och främst de allmänna mänskliga behoven hos personen som t.ex. familjen, hemorten och hemmet, men också hans arbete och den service han har för välbefinnande och personlig utveckling. Inom denna ram måste, naturligtvis, också de behov som utgår från personens funktionshinder erkännas och tillgodoses. Personens inflytande över det stöd och den service han erhåller blir då viktigt. Därmed blir också frågan aktuell om hur personen skall representeras i de situationer där ett inflytande skall ske och vilka former som behövs för att ett inflytande skall kunna bli en verklighet. På individuell nivå inom denna tradition är det normala livet, det liv som levs av andra, det som också personen med funktionshinder skall ha rätt att leva. I formell mening finner man hur denna rätt utvecklats i de fyra lagar som sedan 50-talet reglerat stödet till dessa personer. Externatundervisningens tillkomst i 1954 års lag var ett första steg. Rätten till undervisning för alla, genom träningsskolans tillkomst i 1967 års lag var ett annat och betydelsefullt steg. Allas rätt till ett liv utanför institution är ytterligare ett steg, något som blev verklighet med 1985 års lag. Personens rätt till juridisk prövning av det stöd som samhället erbjuder, kom också till stånd i och med denna lag. Möjligheten till inflytande över sin egen vardag, genom tillkomsten av personlig assistans i 1993 års lag, bidrar också till ett förverkligande av denna tradition. Den institutionella traditionen Denna kommer ur en annan tid, 1800-talets andra hälft, med pågående industrialisering som dominerande samhällelig förutsättning. Här fanns enklare former av service, men också privata hjälpföreningar som stod för en väsentlig del av stödet till personer med funktionshinder. Det fanns dock inte något brett samhälleligt ansvar utan man svarade enbart för dem som man tog hand om. Detta omhändertagande innebar ett avskiljande från familjer, skolor och arbetsliv för placering på de nya institutioner som då växte fram. Dessa präglade inte enbart 1800-talet utan också 1900-talets första hälft. Omhändertagandet till en särskild institution, med patriarkalisk ledning och med ett liv som huvudsakligen tillbringades inom dess institutionsområde, blev förebild för den organisation för undervisning och vård som skapades genom 1954 års lag. Den organisation som den föreskrev utformades därför som en centraliserad säromsorg. Enligt denna lag skulle personer med "psykisk efterblivenhet" kunna identifieras och tas om hand inom de särskilda verksamheter som skulle drivas inom en särskilda förvaltning, med landstinget som huvudman. Samtidigt friskrevs andra organ i samhället från ett ansvar för denna grupp. Inom denna hierarkiskt organiserade säromsorg skedde sedan en placering av personer till de enheter som man skapat för undervisning och vård. Här var det ett institutionsliv som de var hänvisade till att leva. De roller man tilldelade personerna i denna lag var elever och patienter, d.v.s. roller som fokuserar dessa personers brister och tillkortakommanden medan mindre intresse ges åt allmänmänskliga sidor. I en institutionell tradition som präglas av ett kompetensperspektiv som detta blir ett omhändertagande naturligt, med placering på platser som särskolor och vårdhem vilka utformats särskilt för ett arbete som fokuserar dessa personers brister. Uppgiften för dessa blev också självklar. Det gällde att med sin särskilda metodik undervisa och vårda personen till ökad kompetens, så att denne skulle kunna klara de krav som ställdes utanför institutionen. Ett samhällsdeltagande i denna institutionella tradition förutsätter ett krav på ökad kompetens hos personen. I 1967 års lag fanns också den centraliserade säromsorgen, utformad med 1954 års lag som förebild. Man fortsatte därför att bygga institutioner, under 1955-1975 som en serie av större vårdhem och under den följande 10-årsperioden som mindre vårdhem. Det var dock först med 1985 års lag som man formellt tog avstånd från denna säromsorg. Under 70-talet påbörjades också institutionernas avveckling. Idag talar man om att de skall ha avvecklats senast år 2000. Skiftet mellan omsorgstraditioner Med detta sätt att uppfatta den förändring som pågår av samhällets stöd till personer med funktionshinder finner man ett behov av en tvådimensionell utveckling. En utveckling behöver pågå av sådana former för stöd och service som bidrar till mer normala vardagsmönster och livsvillkor och till ett fortsatt ökat samhällsdeltagande. Men dessa två omsorgstraditioner uppvisar också skillnader vad avser en mer grundläggande syn på personen med funktionshinder. Detta har här uttryckts som att de representerar olika perspektiv, ett medborgarperspektiv och ett kompetensperspektiv. En utveckling mot ett allt större erkännande av personer med utvecklingsstörning som fullvärdiga medborgare blir därmed också en uppgift i pågående skifte. KVALITET INOM DEN INSTITUTIONELLA TRADITIONEN Den goda institutionen När det gäller vård på institution har det i alla tider varit en dominerande uppgift att söka efter den ideala institutionen, dvs den som skall ge garanti om en god omsorg. Det kunde gälla att finna de ideala formerna för vårdhem, för arbetshem, för internatsärskolor och för elevhem. I modern tid har man sökt efter de goda lösningarna för dagcenter och gruppbostad. När man väl funnit den ideala institutionen gällde det att tillämpa den. Vet man vad som är bäst så skall det naturligtvis bli en verklighet för alla! Ett gott exempel på detta är den serie av vårdhem som skapades från mitten av 50-talet fram till mitten av 70-talet. Över hela landet byggdes de efter en och samma modell. Den stora idén med denna var "paviljongsystemet". Istället för en stor byggnad dit alla funktioner var lokaliserade, något som tidigare hade varit det vanliga, skapades många små och låga byggnader, paviljonger, som sedan kunde spridas i en naturskön miljö. Man kunde på så sätt ge vård åt många utan att den stordrift som bedrevs där dominerades av stora byggnader med vård i stora grupper. Denna institution utvecklades när det första vårdhemmet, Carlslund, skulle byggas. Sedan tillämpades den runt om i landet under en 20-årsperiod. Grundtanken var hela tiden densamma. Men allt efter som tiden gick blev vårdhemmen allt mindre i storlek. Denna typ av institution ansågs till och med så bra att den också kom att användas internationellt. Det finns rykten om ett "Carlslund" i Japan, skapat av japaner som varit på svenskt studiebesök. Ett faktum är dock att det i Amman, Jordanien, finns ett vårdhem från 1967 som kommer från denna svenska institutionsserie. Placering av experter En annan åtgärd för att garantera att det var goda omsorger som skapades inom den institutionella traditionen, var att personen placerades på rätt plats inom det system av differentierade institutioner som man hade att välja bland. Att dessa placeringar gick rätt till garanterades av att den person som genomförde dem, vårdföreståndaren, vårdchefen eller särskolechefen, hade goda kunskaper om utvecklingsstörning och dessa personers omsorger. Dessutom hade denna person hjälp av experter, medicinsk, pedagogisk, psykologisk och social, som genom sina utlåtanden gav ett beslutsunderlag. Utöver detta kringgärdades dessa centrala beslut av ett juridiskt regelverk. Inspektioner från centrala organ Den ritning som föreskrev hur institutionen skulle byggas var bärare av garantin om att det där skulle bedrivas god omsorg. Följdes ritningen, uppstod god kvalitet! Detta blev också instrumentet för de centrala organ som skulle inspektera och kontrollera. Man kunde göra inspektioner på ett vårdhem eller på någon annan institution, på vilken plats som helst i landet. Avgörandet för värderingen av kvalitet blev huruvida man följde ritningen för den aktuella institutionstypen. På senare tid har centrala organ mer använt sig av regelböcker av skilda slag. Man har skapat dokument med "råd" för olika typer av insatser. Dessa används sedan för att värdera den serviceform som inspekteras utifrån de regler som dessa råd innehåller. Men det går enbart att göra regler och att skriva riktlinjer för insatser, dvs för hur man skall utforma och organisera enheter, deras insatser och hur man skall förhålla sig som personal till en person med ett funktionshinder. Det går dock inte att skriva centrala regler för hur en person skall leva! Det finns ju inget liv som är det ideala och det önskvärda och som därför kan påbjudas. Dessa inspektioner blir därför enbart en kontroll av huruvida det finns kvalitet i de insatser som erbjuds. De säger inte något om kvaliteten i det liv som personen lever på grund av dessa insatser. BEHOV AV EN NY SYN PÅ KVALITET Ett avsnitt tillkommer. ÖVERENSKOMMELSER MELLAN PARTER Juridisk prövning av beslut Med en utgångspunkt i ett medborgarperspektiv framstår personens samtycke och inflytande över sin tillvaro som naturlig. Personen har en önskan om att få leva sitt liv och detta präglar hur han uppfattar och värderar det som händer honom i hans vardag. En grundtanke i 1985 och 1993 års lagar var att personen med ett funktionshinder blev juridiskt myndig. Detta var en person som skulle begära det stöd han hade behov av. Den som hade till uppgift att förmedla hans stöd skulle sedan erbjuda detta. Accepterade personen detta erbjudande så hade han fått sitt önskemål tillgodosett. Men om han ansåg att erbjudandet inte var gott nog kunde han klaga genom att få sin begäran prövad i länsrätten. Omsorgsorganisationen hade naturligtvis också denna rätt att få sitt erbjudande prövat om man ansåg att man hade gjort ett lämpligt erbjudande, som dock avböjdes av personen. Visst finns det idag många exempel på att man har prövat tvister om handikappomsorg i juridiska instanser. Men den fulla innebörden av detta synsätt med alla dess konsekvenser återstår ännu att förverkligas. Skall man ta tanken om ett medborgarperspektiv på allvar har detta inte enbart en innebörd på en övergripande nivå utan det har också konsekvenser för hur man bemöter varandra i vardagen. Det finns då inte heller möjligheter till ensidiga placeringar och beslut, dvs att personal fattar beslut om personen utan hans samtycke. Istället måste det även i vardagen bli en fråga om att beslut fattas tillsammans med personen. Detta är naturligtvis inte alltid enkelt men man måste kunna leta sig fram till former för att detta skall kunna ske. En beslutsprocess i vardagen Under en vecka fattas en mängd stora och små beslut som får konsekvenser för personen i hans bostad och i hans dagliga verksamheter. Vilken mat skall man äta under veckan, vilka tv-program skall man titta på och vilken fritid skall man få tillgång till? Dessa är bara några av de vardagliga beslut som tas i en bostad. I daglig verksamhet handlar det naturligtvis om vilka verksamheter som en person skall delta i under en vecka. Hur har han påverkat valet av dessa verksamheter? Vilken möjlighet har han att regelbundet föra fram sina synpunkter om veckans verksamheter? Har han möjlighet att påverka den tidpunkt då han reser till dagcentret och då han lämnar detta? Kring det stöd som personen erhåller finns alltid en beslutsprocess. Man kanske inte alltid ser den, exempelvis för att man tar så mycket för självklart, men den finns alltid där. Frågan är vilken roll personen har i denna! I en långt gången decentraliserad beslutsprocess är det många och viktiga beslut som fattas. Det är inte alltid att detta sker under formella former. Verksamheten på en liten enhet i handikappomsorg präglas istället av en hög grad av ett informellt beslutsfattande. För personen som erhåller ett stöd, särskilt om han har ett begåvningshandikapp, är det svårt att få en plats i denna informella beslutsprocess och att göra sin stämma hörd. En utveckling mot en högre grad av demokratisering ökar också kraven på mer formella former för ett beslutsfattande. Överenskommelser Personen har behov av att veta hur hans framtid, på kort och lång sikt, kommer att gestalta sig. Den enhet som förmedlar ett stöd har behov av att organisera sin verksamhet. En bostad behöver skötas och dagliga verksamheter behöver bedrivas. Utifrån det perspektiv som givits här blir det en självklar uppfattning att verksamheten inte kan bedrivas utan personens medgivande. Dessa parter behöver därför göra överenskommelser om vad som skall ske. Såväl personen som den som företräder hans omsorger bör ha tillgång till överenskommelsen i skriven form. Men det är inte enbart med en enda överenskommelse som man blir överens om hur vardagen i en bostad skall utformas. Utan man får göra många där var och en tar upp hur en fråga skall hanteras. På detta sätt får man ett underlag till formerna för hur avgörande frågor i personens vardag skall utformas på ett sätt som tillgodoser personens behov och önskemål. För personalen blir det ett stöd till att veta att det man gör svarar mot behov och önskemål. En överenskommelse är resultatet av samtal och diskussioner mellan två likvärdiga parter. Man behöver dock finna former för att föra dessa samtal. Det gäller tid och plats när de skall ske och man behöver veta vilka som skall delta. Man behöver också metoder för att kommunicera med varandra så att information når fram, och man behöver göra detta med ömsesidiga relationer som är präglade av respekt. Här finns ett uppdrag för en handikappomsorg som vill åstadkomma en vardag och en utveckling av denna under demokratiska former. SÄSONGSSAMTAL En del av ett kvalitetsprogram För att kunna svara på hur stöd och service skall förmedlas så att personen skall få uppleva ett liv med kvalitet, behöver man utveckla ett kvalitetsprogram där kärnan utgörs av säsongssamtal. Med säsongssamtal menar vi ett möte, mellan personen och den som förmedlar hans stöd och service, som skall utgöra ett tillfälle för att kunna planera personens tillvaro under den kommande säsongen. Eftersom det finns fyra årstider blir det naturligt att genomföra fyra säsongssamtal. I detta kvalitetsprogram ingår också sådana aktiviteter som krävs för att dessa samtal skall kunna genomföras med framgång. Detta program gäller alla former av stöd och service men berör väl främst stöd i bostad och dagliga verksamheter. Deltagarna i säsongssamtalet Det här är ett möte mellan personen och den som förmedlar hans stöd och service. Det är således ett möte mellan två personer. Eftersom detta möte är en idé som vuxit fram ur tanken om en demokratisk handikappomsorg, så skall det råda en jämlik relation mellan deltagarna. Detta är ju personens eget möte, skapat för att han skall kunna sätta sin prägel på den vardag han upplever. Detta bör också betyda att personen själv blir den som till slut avgör vem som skall delta. Att vara föremål för insatser leder dock lätt till en underordnad roll. Personen måste således få möjlighet att hävda sina intressen. Detta gäller särskilt personer som har svårt att föra sin talan och att kommunicera med omvärlden. Personer med begåvningshandikapp, särskilt de med ett omfattande funktionshinder, tilhör denna grupp. Då finns behov av företrädare. På samma sätt kan den personal som representerar det samhällsstöd personen erhåller, känna ett behov av stöd för att på allvar kunna delta i den diskussion som förs. Man kan exempelvis som personal hamna i en situation där det krävs ekonomiska ställningstaganden utan att man har befogenheter att fatta beslut om dessa. För att detta möte till slut ändå skall utvecklas konstruktivt bör det råda en atmosfär som gör att personen känner sig så trygg att han vill diskutera just de frågor han anser viktiga. Detta kommer att få konsekvenser för hur många som kan delta och vilka det är som deltar. Personens företrädare Detta aktualiserar företrädarfrågran, dvs vem som egentligen företräder personen. Det synsätt som blir aktuellt här utgår från att det är två parter som möts i ett säsongssamtal. Den ena parten är den som förmedlar stöd och service medan den andra är den som erhåller detta stöd. Den personal som deltar är således företrädare för den omsorgsorganisation som förmedlar insatserna. Därmed är personalen inte företrädare för personen. Han har istället behov av en företrädare som står fri från denna omsorgsorganisation. Det kan vara någon medlem i familjen eller släkten som företräder personen, men det kan också vara den gode man som förordnats för detta uppdrag på formell väg. Här finns också andra, från personens kamrat- eller vänskapskrets, som kan fungera som företrädare. Det går dock inte för utomstående att peka ut den som anses vara mest lämplig. Det blir istället personen och kretsen kring denne som får ta detta avgörande. I detta säsongssamtal uppstår också frågan om hur aktiv denne företrädare bör vara. Också detta bör bli en uppgift för personen och kretsen kring denne att avgöra. Man kommer dock troligen att finna olika situationer där företrädaren har en mer passiv roll i mötet, när personen själv är aktiv, medan företrädarens roll är mer aktiv då personen har svårt att framföra och hävda sina intressen. Frågor som diskuteras Med ett syfte att skapa en situation så att personen får möjlighet att delta i planering och utformning av sin vardag, kommer innehållet i dessa säsongssamtal att bestå av de frågor som personen själv anser viktiga i sin vardag. Det finns således inte någon allmän lista över ämnen som man skall ta upp, utan det skall vara personen som tar initiativ till att diskutera sådana frågor som för honom framstår som viktiga. Vilka man kommer att diskutera under ett säsongssamtal blir således unika för personen. På mötet i bostaden inför den kommande våren kan man exempelvis komma att diskutera inköp av en ny vårkappa och på mötet inför sommaren kan en diskussion uppstå om vad man skall göra på semestern. Inför hösten i den dagliga verksamheten kanske man visar sitt missnöje med vissa aktiviteter och begär att få tillgång till en vecka med verksamheter som man tycker är mer meningsfulla. Inför den stundande vintern kan den stora frågan på mötet i bostaden komma att gälla vad man skall göra under helgerna kring jul och nyår. Eftersom personen har rätt att ta upp de frågor som han anser viktiga, kan också andra än dessa mer praktiska komma upp. Man kanske vill diskutera sin relation till någon i personalgruppen eller också hur man skall kunna samarbeta på ett bättre sätt i den grupp som bor i gruppbostaden. Antalet säsongssamtal Det kan tyckas onödigt att diskutera frågan om hur många säsongssamtal som kommer att äga rum. Året består ju bara av fyra årstider och därmed finns det bara fyra säsonger! Ett första konstaterande gäller dock det faktum att detta inte är en skyldiget utan en rättighet. I den omsorgsorganisation som arbetar med detta kvalitetsprogram ges personen rätt till dessa säsongssamtal. Det behöver dock inte betyda att han är skyldig att genomföra dem. Detta sker enbart om personen vill acceptera erbjudandet om samtal. Väljer personen att avböja ett erbjudande bör det ske på ett formellt sätt, från personen och dennes företrädare. Det måste framgå att personen fått ett erbjudande men att han tackat nej. På så sätt kan man tacka nej till att över huvud taget delta i detta kvalitetsprogram. Sedan finns det naturligtvis möjlighet att delta, men att tacka nej till ett enskilt samtal. Här är tanken att det finns fyra säsongsamtal under ett år. Det kan dock tänkas att ett samtal äger rum vid flera tillfällen. Ett möte kan dra ut på tiden för att man finner det så intressant och viktigt att man vill komma tillbaka om några dagar för att fortsätta samtalet. Det kan också uppstå en konfliktsituation så att det blir omöjligt att fortsätta diskussionen vid ett enskilt tillfälle. I dessa situationer är det ett säsongssamtal som har "ajounerats", som exempelvis kan ske vid fackliga förhandlingar. Ett formellt tillfälle Tidigare konstaterades att den handikappomsorg som bedrivs idag bygger på frivillighet. För att denna verksamhet skall kunna pågå måste överenskommelser ske med personerna om hur det vill ha sitt stöd och den service som de erhåller. Säsongssamtal är av samma slag. Det är ett formellt möte där man för en diskussion om personens tillvaro under kommande säsong. De diskussioner som därvid förs måste leda fram till att man fattar beslut om vad som skall göras under den kommande säsongen. Dessa beslut måste också dokumenteras. På något sätt bör man finna ett sätt att skriva ner vad man kommit överens om vid mötet och att på så sätt få ett dokument som skrivs under av mötets parter. Det får därmed litet karaktär av ett formellt samtal, som kanske också har utvecklats som en förhandling. Detta dokument från mötet blir garantin för personen om att något skall ske. För personalen blir det en förteckning med uppdrag som skall genomföras under kommande säsong. För personen kan detta bli grunden till en egen pärm (mapp, portfölj eller hur man vill kalla det) som innehåller de överenskommelser som han har gjort med den organisation som förmedlar det stöd och den service han erhåller. Uppföljning Men säsongssamtalet är inte enbart ett tillfälle för att planera kommande säsong. Det är också ett tillfälle när man skall följa upp vad som hänt med planerna från tidigare samtal. Då gjordes ju också en överenskommelse om vad säsongen skulle innehålla och nu är tillfället för att se vad som blev verklighet av innehållet i föregående överenskommelse. Här finns då möjlighet att konstatera vad som i tidigare överenskommelse blivit verklighet och vad som inte förverkligats. Man kan naturligtvis glädja sig åt vad som hänt. Men i denna diskussion får man också grund för att diskutera skälen till varför överenskommelser inte genomförts. Det kan finnas många skäl till att saker som man kommit överens om, inte blivit genomförda och man bör föra diskussionerna kring dessa uppföljningar i en positiv anda. Men är det alltför många överenskommelser från flera säsongssamtal som man missat kan man ställa sig frågan om allvaret i att göra överenskommelser. Detta väcker till slut också frågan om hur man inom denne omsorgsenhet sköter sin planering. Dessa uppföljningar av gjorda överenskommelser blir viktiga när man ser till den funktionella kvaliteten: upplever personen att insatserna bidragit till ett liv med kvalitet? Det är när man ställer gjorda överenskommelser i förhållande till vilka som blivit verklighet, som man börjar få en uppfattning om kvaliteten i den tillvaro som personerna lever under. När man samlat erfarenheterna under ett år växer en bild fram av vad som hänt under denna period för en person och dennes möjlighet att påverka hur hans tillvaro kommit att utformas. När man sammanfattar de överenskommelser som gjorts under det gångna årets säsongssamtal, både planering och uppföljning, får man därför ett uttryck för grad av kvalitet inom handikappomsorg. Samtal som kräver förberedelser Det här avsnittet har enbart fångat upp några frågor kring säsongssamtalet för att göra några kommentarer kring hur det skulle kunna genomföras. Många personer är berörda och viktiga frågor skall diskuteras. För att ett möte skall bli en verklighet krävs det naturligtvis förberedelser av olika slag. Det behöver bli del av ett större kvalitetsprogram vid en enhet.
Detta projekt har genomförts inom ramen för seminarieserien "Ett liv med kvalitet". Dess syfte var att utveckla former för att öka kvalitet i vardagen för personer inom dagens handikappomsorg. I dessa seminarier deltog representanter från 11 kommuner. Vi är mycket glada över deras bidrag till stimulerande och utvecklande diskussioner. Uppsala 1997 Kent Ericsson Patricia Ericsson
|