|
VALLENTUNA BEHANDLINGSHEM |
||
|
MOT ETT PERSONLIGT BOENDE - Patricia Ericsson Kent Ericsson
Åter till första sidan
Den här erfarenheten gjordes under den sista hälften av 70-talet. Sedan dess har många av de förhållanden som kommenteras här förändrats. Tillkomsten av verksamheten kan dock illustrera ett viktigt moment i ett arbete med att etablera en bostad och ett hem med omsorg för personer med begåvningshandikapp. Att man då fick tillfälle att skapa denna verksamhet hade sin grund i den omvandling som pågick inom svensk omsorgsverksamhet. Hittills hade personer med begåvningshandikapp, som också hade andra tilläggshandikapp, främst psykiska eller sociala sådana, oftast hänvisats till specialsjukhus. De fanns ett fåtal i landet och de var således centralt lokaliserade, med avstånd till hemorten för de flesta. Under början av 70-talet hade de kritiserats starkt på grund av att de inte hörde hemma i den mer samhälleligt integrerade omsorg som man eftersträvade. Andra hälften av detta årtionde ägnades därför åt att finna alternativa omsorger för dessa personer (Ericsson, P. Nilsson, A-C. Thunman, M. Wilén, B. 1973, Berglund, G. 1978). I Stockholm hade man beslutat sig för att låta en grupp flytta från specialsjukhus till en verksamhet som planerats särskilt för dem. Den kom att heta "Vallentuna behandlingshem". Den byggdes upp med hänsyn tagen dels till de personer som skulle komma att bo där, dels till de förutsättningar som fanns i kommunen och inom landstingets omsorgsverksamhet (Ericsson, P. 1980, Ericsson, K. 1982, Nilsson, I. 1985, Wilhemsson, V. 1980). Dessa var personer med många och varierande behov av stöd och service. De ställde därför krav på bostäder av varierande slag, med skiftande utformning och lokalisering. Genom att man fick möjlighet i planeringsarbetet att arbeta på ett mer processorienterat sätt, kunde denna strävan tillgodoses i ovanligt hög utsträckning, med tanke på vad som var tradition vid denna tidpunkt. De första bostäderna som man skaffade var radhus i ett vanligt radhusområde. Bland de 21 som byggts i ett bostadsområde i en förort till Stockholm, köpte man tre, på skilda platser i området. I vart och ett av dem fanns tre privatrum, med följd att tre personer kunde bo i varje hus. Tillsammans blev det nio personer som fick en bostad i detta radhusområde. Man fann dock att inte alla som skulle flytta från specialsjukhuset skulle kunna bo på detta sätt. I radhusområdet fanns en närhet till grannar som skulle kunna utgöra en möjlig orsak till konflikt mellan verksamheten och grannskapet, om vissa tilltänkta personer skulle flytta dit. Man ritade därför och byggde två villor på samma ort. De var belägna 1-2 km längre bort från radhusen, i nära anknytning till ett bostadsområde, då det fanns flerfamiljshus på samma gata. Var och en av dessa villor blev en bostad för fem personer. Således kom tio personer att få ett kollektivt liv i dessa villor. Men det var fortfarande en för begränsad tillvaro för vissa som bodde där. En person flyttade t.ex. därifrån till en lägenhet i ett nära beläget flerfamiljshus, där hon också fortsättningsvis fick tillgång till stöd av personalen. Samtidigt lärde man känna vilka möjligheter och hinder det fanns i denna form av bostad. Man konstaterade att vissa av de som skulle komma att flytta från specialsjukhusen inte skulle kunna bo på detta sätt. De krävde en bostad av annat slag. Detta fann man i en äldre stor villa belägen mellan en golfbana och ett skogsparti, nära ett ridhus, ett 100-tal meter från ett traditionellt villaområde. Detta ägde rum i en helt annan kommun ett 20-tal km från den ursprungliga. Den här villan blev en bostad för fem personer, som därmed kunde flytta från specialsjukhus. På samma tomt fanns också en liten röd stuga i kanten av skogen. Den blev bostad för två personer. Det var således sju personer som fick bostad på denna plats. Här gavs möjlighet till ett liv där risken för konflikt med grannskapet hade minimerats. De som flyttade dit var därför de med komplicerade sociala och psykiska tilläggshandikapp. För att skapa bostäder för 27 personer som flyttade från specialsjukhus, hade det således krävts fem typer av bostäder: radhus, särskilt ritad villa, lägenhet i flerfamiljshus, äldre stora villa samt liten röd stuga. Det hade också inneburit att man kunnat variera närhet till sina grannar, för att möjliggöra en bostad i samhället, samtidigt som en närhet till omgivningen inte skulle leda till konflikt. I dessa bostäder fanns också ett omfattande personalstöd. De som bodde där var fortfarande människor i behov av kvalificerade omsorger. Också detta personalstöd måste kunna variera mellan bostäder för att de skulle kunna ge ett personligt utformat stöd. Utöver detta fanns naturligtvis också organiserade dagliga verksamheter som svarade för dessa personers omsorger under dagtid. Dessa verksamheter arrangerade man till viss del själv. Man utnyttjade också redan existerande utbud av dagliga verksamheter. Om man ser på de möjliga dagliga verksamheterna innebar också de en variation för personerna. Omsorgsarbetet i dessa fem bostäder och i de dagliga verksamheterna hölls ihop av en administrativ personal, ledd av en föreståndare. Dessutom fanns kurator och psykolog för att ge stöd och service där detta behövdes. Utöver detta änvände man sig av den ordinarie service som också erbjöds allmänheten på orten, exempelvis socialtjänst, psykiatrisk och medicinsk service samt naturligtvis utbudet av fritidsaktiviteter i kommunen. Att skapa bostäder och att skaffa resurser till dem, är dock inte nog. Ett målinriktat arbete måste äga rum för att de skall kunna utnyttjas till något positivt för de personer med handikapp som levde där. Verksamheten måste därför få ett innehåll. Detta blev en uppgift för psykologen, som också var den som deltagit i planeringen av verksamheten. Det individuella arbetet planerades i gemensamma samtal med personen, dennes kontaktman i bostad och kontaktman i den dagliga verksamheten. Dessutom deltog psykolog eller kurator i denna lilla grupp. Samtidigt är detta en serie bostäder och dagliga verksamheter med en omfattande personalgrupp, en organisation med den administration som detta kräver. Man har kontroll över sin ekonomi, och sin personalplanering och man har ett ansvar för att knyta an till den sociala service som finns i kommunen. Medvetenheten om betydelsen av personalens engagemang ofta kräver ett inflytande i verksamheten, organiserades grupper, bestående av personalrepresentanter från varje enhet. I dessa planerade man gemensamt de insatser som man ansåg skulle behövas. Det var inom fem områden som detta ägde rum. Det första utgjordes av verksamhetens ekonomi medan det andra arbetade med utbildning och fortbildning av personal. Det tredje området berörde frågor kring policy och rutiner, exempelvis introduktion, kring anställning av ny personal. Den fjärde gruppen arbetade med verksamhetens relation till livet på orten, och hade till uppgift att arbeta med information och PR. Den femte gruppen rörde det fritidsutbud som fanns tillgängligt i kommunen för personerna som bodde inom dessa fem bostäder. Med denna verksamhet hade man gjort det möjligt för 27 personer att flytta från ett specialsjukhus till ett liv med deltagande i samhällslivet i en förort till Stockholm. De som flyttade var personer som också efter denna förändring i deras liv hade komplicerade och svåra problem. Att flytta innebär inte någon terapeutisk åtgärd som i sig skall verka utvecklande för en enskild person (Ericsson, K. Ericsson, P. 1980, Ericsson, K. Ericsson, P. 1987). Samtidigt har detta liv för många fått ett mer personligt innehåll än tidigare. De har fått en ny roll i samhället och i relation till sina anhöriga. För flera har detta liv erbjudit ett liv med högre standard, och med ökad välfärd. Helt enkelt ett bättre liv! Detta har också möjliggjort för många att utvecklas personligen till ett liv med dramatiskt bättre kvalitet än det som en gång gavs vid specialsjukhus (Ericsson, K. 1989). Men en organisation förändras. Husen finns kvar. Men personal flyttar, en ny ledning arbetar mot andra mål. Det innehåll i verksamheten som redovisats här finns inte längre. Den har fått en annan funktion än den som den ursprungligen skapades för. Ett hus kan bli en bostad och ett hem för en person, men inte för en annan. Det blir till "syvende og sidst" en fråga om på vilka villkor som man fått tillgång till detta hus. Har det på något sätt tillfredsställt personens behov av en bostad och ett hem? Följande slutsatser kan dras från arbetet inom denna verksamhet: * det är bland de ordinarie bostäderna i kommunen som också personen med begåvningshandikapp skall kunna välja sin bostad - passar den inte behöver den anpassas fysiskt och/eller socialt! * huruvida en person kan bo i ordinarie samhälle, är relaterat till huruvida det finns adekvata omsorger knutna till dennes bostad! * i själva byggnaden finns inte någon garanti för att den skall fungera som bostad och hem för en person med begåvningshandikapp! * ju mer personligt ett val och en planering av en bostad kan bli, desto större är möjligheten att den också blir ett gott hem! * det är ett systematiskt och målmedvetet arbete som krävs för att en kollektiv bostad skall kunna bli ett hem för dem som bor där! * bostäder och dagliga verksamheter utanför denna, förmedlar tillsammans omsorger under dygnets 24 timmar! * ju mer personligt man utformar tillvaron i bostaden, desto större är möjligheten att det också skall bli ett gott hem! Referenser Berglund, G. 1978: Lindrigt psykiskt utvecklingsstörda med sociala anpassningssvårigheter: problem och behandling. Rapport. Uppsala Universitet: Forskningsgrupp Mental Retardation. Ericsson, K. 1982: Den förståndshandikappade personen: en medborgare med rätt till en lämplig bostad i samhället. PM. Uppsala Universitet: Forskningsgrupp Mental Retardation. Ericsson, K. 1989: Omsorgernas förändring på de utvecklingsstördas villkor. Ur Sävstaholmssymposium "Vad innebär dagens forsknings- och utvecklingsarbete för den utvecklingsstörde år 1998?" Stockholm: Sävstaholmsföreningen. Ericsson, P. 1980: Vallentuna behandlingshem. OM. Ericsson, K. & Ericsson, P. 1980: Två synsätt på boende för personer med förståndshandikapp. FUB:s föredragsserie nr 4. Stockholm: Riksförbundet FUB. Ericsson, K. & Ericsson, P. 1987: Community services: housing and a home. Uppsala University: Forskningsgrupp Mental Retardation. Ericsson, P. Nilsson, A-C. Thunman, M. & Wilén, B. 1973: Varför har vi specialsjukhus? Psykisk Utvecklingshämning, 1973, 3. Nilsson, I. 1985: Vallentuna behandlingshem - en dokumentation. Uppsala Universitet: Forskningsgrupp Mental Retardation. Wilhemsson, V. 1980: Integrerad verksamhet som alternativ till specialsjukhus för utvecklingsstörda. Rapport. Uppsala Universitet: Forskningsgrupp Mental Retardation.
|
||