AVVECKLING - UTVECKLING - LIVSKVALITET

Kent Ericsson

När dåvarande omsorgslag angav att vårdhem för personer med utvecklingsstörning skulle avvecklas genomförde man detta. Det var Johannesbergs vårdhem i Mariestad, ett av landets äldsta och största vårdhem, och några mindre lokala vårdhem som ersattes med icke-institutionella omsorger. Med Johannesberg var den institutionella traditionen stark i länet och institutionsavvecklingen gavs stor uppmärksamhet. Det var därför naturligt att man fattade beslut om att följa upp hur denna förändring utvecklades. Med min erfarenhet från att ha analyserat avvecklingen Carlslunds vårdhem fick jag uppdraget att genomföra detta uppföljningsprojekt. Jag knöt ett antal personer från Skaraborg till detta arbete som fick namnet Projekt Avveckling-Utveckling-Livskvalitet.

Det kom att innehålla ett antal delprojekt som bl.a. beskrev den socialpolitiska bakgrunden till denna förändring, en beskrivning av omsorger i Skaraborg, institutionerna och deras alternativ, personernas samhällsdeltagande samt situationen för personer med grava funktionshinder. Detta resulterade i slutrapporten "Ny vardag och nya livsvillkor" (kan hämtas här). 

Det var dock tre delprojekt som hade ett särskilt värde. Tidigare analyser av institutionsavveckling, främst genomförda i samband med Carlslunds avveckling, hade klarlagt om huruvida alternativa omsorger skapats för att ersätta vårdhem. Där gjordes också analyser av deras konsekvenser för personerna som berördes. Med uppföljningen i Skaraborg gavs möjligheter att utveckla studierna för att ytterligare analysera individuella konsekvenser. Därför genomfördes en intervjuserie med personer som flyttat och med ett antal familjer som hade upplevt denna förändring från dess början tills att man fått uppleva att ens familjemedlem flyttat till en ny bostad. Ett delprojekt beskrev också hur personal upplevde den skillnad som det innebar att arbeta på vårdhem och i gruppbostad.

Projektet genomfördes under de senare åren av 1980-talet och avrapporterades 1995. Det finansierades av Skaraborgs läns landsting. Det har också redovisats i "From institutional life to community participation" (Ericsson 2002).

Avvecklingen av ett vårdhem och utvecklingen av dess alternativ är en komplex förändring där många parter berörs. Man får dock inte glömma det faktum att denna förändring genomförs för att kunna erbjuda ett bättre liv för de personer som levt där. När detta är konstaterat framstår det som självklart att kärnan i en uppföljning handlar om att konstatera huruvida de personer som berörts har kunnat flytta till ett bättre liv. I detta ligger dock det stora problemet vid analys av denna förändring. Man ansåg tidigare att det var personerna med de mest grava funktionshindren som skulle vårdas på vårdhemmet. I och med att dessa saknade språk för att kunna kommunicera sina erfarenheter blev det mycket svårt att fånga upp dem.

Sirkka Gilbertsson lyckades dock finna en grupp som kunde berätta. På vårdhemmen fanns alltid ett mindre antal personer som hade ett språk. De kunde förmedla sina tankar om vad det inneburit att flytta från ett vårdhem till det nya liv som blev möjligt genom en lägenhet i en gruppbostad och med tillgång till verksamheter under veckans dagar. På ett mycket personligt sätt har de gett uttryck för hur de uppskattar det mer normala liv som de nu får uppleva.

Familjerna till de personer som flyttade från vårdhem till gruppbostad var naturligtvis starkt berörda. De hade en gång lämnat ifrån sig, efter anvisning från ansvariga, sin son eller dotter till en institution, och därefter förlorat kontakten. När personen efter många år kommer att leva ett mer normalt liv, kanske i den kommun där den egna familjen bor, skapas nya möjligheter till kontakt och familjeliv. Denna förändring från institutionsliv till ett samhällsdeltagande kom ofta att bli svår för familjerna. Man talade om att också familjerna flyttade. Denna förändringsprocess var problemet för detta delprojekt.

Barbro Tuvesson genomförde en intervjuserie med familjer som upplevt att en familjemedlem flyttat från vårdhem till gruppbostad. I denna framgick väl den oro som familjen kände när beskedet kom om att vårdhemmet skulle avvecklas. Man levde med sin oro under den tid som förändringen pågick tills att man såg sin son eller dotter, bror eller syster, i den nya bostaden. Först då kunde man slutligt ta ställning till den förändring som skett. När man beskrev familjens inställning till denna fann man att den var negativ innan den påbörjades, medan man var övervägande positiv efter att personen flyttat. Samtidigt var man naturligtvis inte fullt tillfredsställd då man såg att mer behövde göras för att personen skulle få erfara ett gott liv.

Top of page

Den tredje grupp som berördes starkt av detta skifte från en institiutionell till en samhällelig omsorg är naturligtvis personal. Att arbeta på vårdhem har sin karaktär medan arbetet i gruppbostad är av ett annat slag. Hur förändringen i arbetstillfredsställelse skiftade mellan dessa två typer av arbeten blev problemet för ett delprojekt. Detta genomfördes av Catarina Dahlgren som en enkät till personal som hade arbetat såväl på vårdhem som i gruppbostad. Samtidigt som man beskrev skillnaderna mellan dessa sätt att arbeta framstod arbetet i gruppbostad, med vissa avigsidor, som det mest önskvärda. Man tog dock inte helt avstånd från arbetet på vårdhemmet. Man ansåg att det hade sina nackdelar för personerna men man såg också fördelar för personal, främst genom att man hade kontakt med många arbetskamrater.

 

Top of page

Det internationella intresset var, och är fortfarande, stort för de erfarenheter som gjorts i Sverige i samband med att institutionell handikappomsorg har avvecklats och ersatts med samhällsbaserade former för stöd och service. För att svara på detta intresse deltog projektet från Skaraborg i IASSID:s internationella kongress i Brisbane 1992 med ett symposium om det förändringsarbete som genomförts (Ericsson 1992).

Top of page

Det internationella intresset för arbetet i Skaraborg tillgodosågs också genom att en europeisk konferens arrangerades i Skövde 1994. Den blev välbesökt med deltagare från många europeiska länder. Utöver ett antal presentationer från arbetet i Skaraborg inbjöds deltagarna att presentera egna erfarenheter från pågående förändring från institutionellt till samhälleligt baserad handikappomsorg. En dag av programmet ägnades åt studiebesök i de omseoger som ersatt vårdhemmen i Skaraborg. Under konferensen knöts samarbetsrelationer som ledde till nya europeiska projekt. Flera projekt i deltagarnas länder initierades också genom vad man hade kunnat se under denna konferens.

Top of page

Dahlgren, C., 1995. Personal om sitt arbete på vårdhem och gruppbostad. (Staff views regarding their work at residential homes and in group-homes.) Thesis (MA). Gothenburg University, Department of Psychology.

Ericsson, K., 1992. When all residential institutions are closed. On community alternatives and the lives they offer persons with handicap. Symposium, IASSID Congress, Brisbane. Uppsala University, Department of Education.

Ericsson, K., 1995. Ny vardag och nya livsvillkor. Efter avveckling av vårdhem för utvecklingsstörda. (New patterns and conditions of everyday life. After the closure of a residential home for persons with an intellectual disability.) Mariestad: Landstinget Skaraborg.

Ericsson, K. 2002: From institutional life to community participation. Ideas and realities concerning support to persons with intellectual disability. Acta Universitatis Upsaliensis. Uppsala Studies in Education 99.

Ericsson, K. and Dahlgren, C., 1995. Personal om sitt arbete på vårdhem och gruppbostad. (Staff views regarding their work at residential homes and in group-homes.) In: K. Ericsson, Ny vardag och nya livsvillkor. Efter avveckling av vårdhem för utvecklingsstörda. (New patterns and conditions of everyday life. After the closure of a residential home for persons with an intellectual disability.) Mariestad: Landstinget Skaraborg, 71-83.

Gilbertsson, S., 1992. What do persons say themselves? In: K. Ericsson, ed. When all residential institutions are closed. Symposium, IASSID Congress, Brisbane. Uppsala University, Department of Education, 24-27.

Gilbertsson, S. and Ericsson, K., 1995. Vad säger dom själva? (What do persons say themselves?) In: K. Ericsson, Ny vardag och nya livsvillkor. Efter avveckling av vårdhem för utvecklingsstörda. (New patterns and conditions of everyday life. After the closure of a residential home for persons with an intellectual disability.) Mariestad: Landstinget Skaraborg, 42-54.

Tuvesson, B., 1992. The opinion of relatives to institutional closure. In: K. Ericsson, ed. When all residential institutions are closed. On community alternatives and the lives they offer persons with handicap. Symposium, IASSID Conference, Brisbane. Uppsala University, 28-34.

Tuvesson, B. and Ericsson, K., 1995. Nära varandra igen. (Close to each other again.) In: K. Ericsson, Ny vardag och nya livsvillkor. Efter avveckling av vårdhem för utvecklingsstörda. (New patterns and conditions of everyday life. After the closure of a residential home for persons with an intellectual disability.) Mariestad: Landstinget Skaraborg, 55-70.

Tuvesson, B. and Ericsson, K., 1996. Relatives´ opinions on institutional closure. In: J. Mansell and K. Ericsson, eds. Deinstitutionalization and community living. Intellectual disability services in Britain, Scandinavia and the USA. London: Chapman and Hall, 199-208.