PROJEKT TVÅ OMSORGSVÄRLDAR

Kent Ericsson

Första hälften av 1970-talet var en tid då vårdinstitutioner för personer med begåvningshandikapp började ifrågasättas. Den konkreta bakgrunden var att ett nytt synsätt på dessa personer började formuleras och deras rätt till att leva ett normalt liv, det som levs av andra, börde växa fram. Detta hade resulterat i nya idéer om ett samhällsstöd till dessa personer. Inackorderingshem och dagcenter började utvecklas. Med detta kom en ny levnadsstandard, karaktäriserad av tanken om ett liv i små grupper, ett eget ett hem och aktiviteter utanför bostaden att gå till under dagarna. 

Inom omsorgsverksamheten i Stockholms läns landsting tog man till sig dessa nya tankar när man planerade för att modernisera de ålderstigna omsorger som bedrevs. Vid mitten av 1970-talet skapade man ett planeringsdokument för en kommande 10-årsperiod, som uttryckte en vilja till att bygga ut samhällsbaserade, icke-institutionella, former för stöd och service. Tidigare hade man ansett att dessa enbart borde erbjudas dem med ett begränsat behov av stöd. Men den planering som man beslutat sig för innebar att dessa omsorger också skulle erbjudas personer med ett mer omfattande behov av stöd. Man utvecklade därför bostäder och dagliga verksamheter som erbjöd ett mer omfattande personalstöd. På så sätt skapades alternativ till vård på institution.

Vårdhemmet Carlslund i Upplands Väsby etablerades vid början av 1900-talet. Det moderniserades under 50- och 60-talen och utformades som ett stort vårdhem. Det blev stilbildande för de vårdhem som kom att byggas under 50-, 60- och 70-talen i landet. Ambitionen var att ge plats för en stor grupp. Man siktade till 600 personer men enbart 525 kom att vårdas där samtidigt. Detta skapade undermåliga villkor för ett gott liv för dem som vårdades där vilket ledde till kritik, till en början uttryckt av personernas familjer. Under de första åren av 70-talet växte kritiken också inom

När ansvariga politiker accepterade kritiken och skulle välja former för en förbättring av dessa personers omsorger ställdes man inför två alternativ. Det ena innebar att man skulle renovera vårdhemmet och ge det en bättre standard. Det andra alternativet, som blev naturligt mot bakgrund av att man i landstinget formulerat en plan för icke-institutionell omsorg, innebar att de personer som då levde på vårdhemmet skulle få del av dessa nya omsorger. Det skulle flytta till de nya bostäderna och dagcentren. I detta fall skulle vårdhemmet avvecklas. 1976 fattade den ansvariga politiska nämnden ett beslut om att vårdhemmet Carslund skulle avvecklas.

En grupp, PACK, tillsattes för att planera denna avveckling. Jag fick uppdraget att svara för de nya formerna för boende och dagliga verksamheter.

Forskningsprojektet Två Omsorgsvärldar

Som forskare inom handikappomsorg vid Projekt Mental Retardation vid Uppsala Universitet, blev jag ombedd att också genomföra ett forskningsprojekt för att dokumentera och analysera personernas tillvaro på vårdhemmet och i dess alternativ. Detta blev början till en serie forsknings- och utvecklingsprojekt som jag genomförde tillsammans med medarbetare. Det är denna serie, delprojekten och publikationerna från dem, som presenteras här. 

Uppgiften för planeringsgruppen PACK, Sven Enarsson, Kent Ericsson och Lennart Mehlberg, var att utveckla och presentera en plan för avveckling av Carlslunds vårdhem. Detta arbete genomfördes under åren 1978-1981. Vid denna tid bodde 320 personer på vårdhemmet. Eftersom avveckling förutsätter att det finns alternativa omsorger att flytta till kom grunden i denna plan att bestå av en redovisning för vilka omsorger för boende och dagliga verksamheter som dessa personer skulle behöva.

Planen föreslog också en tidsperiod under vilken de nya bostäderna och verksamheterna skulle etableras. Denna period av flyttning föreslogs pågå under åren 1980-1988. Detta förhållande blev kärnan i avvecklingsplanen. Kring den gjordes analyser av konsekvenser. Den ena gällde personal och nya arbetstillfällen för dem. Den andra analyserade de ekonomiska konsekvenserna av denna avvecklingsplan (Enarsson, Ericsson & Mehlberg, 1981).
 

Top of page

För att få kännedom om behoven av omsorger, alternativa till dem som erbjöds på vårdhemmet, hos personer som skulle flytta genomfördes en inventering. Kring var och en av de 320 personerna hölls en konferens där framtida omsorger diskuterades och planerades. Detta inventeringsarbete genomfördes av Kent Ericsson, Maj Thorsell och ElisaBeth Widman.

Till en sådan konferens bjöds personens familj, tillsammans med eventuell annan företrädare, samt personens personal i boende och verksamhet. På detta sätt skapades en plan för de alternativa omsorgerna, byggd på de enskilda personernas behov (Ericsson, Bjernevall-Nygren, Thorsell, M. & Widman, 1981).

Top of page

Grunden för arbetet med att utveckla de nya bostäderna och dagliga verksamheter för de personer som skulle flytta från vårdhemmet fanns i den redan existerande planen för utbyggnad av landstingets omsorger. Den uttryckte en vidgad syn på att också personer med mer omfattande behov skulle kunna leva utanför institution. Men denna plan hade inte utgått från att vårdhem skulle avvecklas och att alla skulle erbjudas samhällsbaserade omsorger. Det fanns således behov av fortsatt utveckling vad gäller de alternativa omsorgerna. En del av arbetet inom planeringsgruppen kom därför att handla om detta.

När det gäller bostäder konstaterade man snart att det tidigare enbart varit en ambition att erbjuda bostäder i flerfamiljshus, dvs för personer med mindre omfattande behov. Den kartläggning som genomfördes visade dock på att detta boende inte skulle vara tillräckligt. Den hade visat på att det också fanns behov av ett villaboende, som skulle kunna erbjuda den ökade integritet som en trädgård erbjöd, för en stor del av gruppen. Därför kom en gruppbostad i villaform att utvecklas.

Också när det gäller dagliga verksamheter konstaterades att det fanns ett behov av att vidga denna omsorgsform så att den skulle kunna erbjuda meningsfulla verksamheter också för personer med omfattande behov av stöd. Med en rådande inriktning mot att främst erbjuda arbete för personer med lindriga funktionshinder skulle man ha svårt att ta emot dem som skulle flytta från ett vårdhem. Det utvecklingsarbete som pågick kring denna omsorgsform ledde till former som skulle leda till en mer personligt utformad daglig verksamhet. Ett steg mot att åstadkomma detta var att t.ex. ge den dagcenterverksamhet som bedrevs en struktur präglad av små grupper. Nya typer av verksamheter kom också att utvecklas som bättre skulle kunna svara mot behov hos personer med mer grava funktionshinder. Detta arbete pågick tillsammans med personal inom landstingets dagcenter och med dem som administrativt svarade för dem.

Utvecklingen av samhällsbaserade omsorger handlade dock inte enbart om att hitta nya strukturer. Också innehållsmässigt behövde det ske en utveckling. Det gällde främst att utveckla en referensram som gav utrymme också för personer med grava funktionshinder att få leva ett liv i ordinarie samhälle, tillsammans med andra. Tidigare synsätt hade gett uttryck för att denna grupp var hänvisad till vård på vårdhem. Med detta blev frågan om institutionsavveckling obegriplig. Ett synsätt som såg alla personer som medborgare, med rätt till ett deltagande i ett samhällsliv, gav logik åt tanken om att institutioner skulle kunna avvecklas. Ett arbete som var inriktat på att utveckla en vidgad referensram och en metodik i omsorgsarbetet som blir en följd av denna, kom också att bedrivas inom Projekt Två Omsorgsvärldar.

    

Top of page

Det fanns en fråga som ställdes ofta under hela avvecklingsperioden på vårdhemmet och den gällde naturligtvis motivet till varför man skulle avveckla vårdhemmet.  Som den som svarade för frågor om boende och dagliga verksmhetr inom planeirnggrupen var det jag som oftas mötte dessa frågor.Den kunde besvaras på många sätt bl.a. geomatt hänvisa till den dåliga standard som erbjöds där och till de fätböättringar som samhällsbaseerade former skulle kunna erbjuda. Men jag fortsatte att leta efter ett mer generallt svar på frågan. 

I en äldre utredning fann jag då en hänvisning till en SOU från 1946 där man diskuterade frågan om huruvida ett kommande välfärdssamhälle skulle göras tillgängligt för personer med handikapp (det uttryck man använde sig av). Det var Kommittén för partiellt arbetsföra som i sin slutrapport tog ställning för att personer med lindriga funktionshinder, de som man kallade "partiellt arbetsföra", skulle få tillgång till de moderna former för välfärd som skulle komma att utvecklas. Samtidigt tog man avstånd från att använda sig av vård på institution för denna grupp. Man såg att institutioner enbart skulle erbjudas dem med mer omfattande vårdbehov. Man kallade denna nya socialpolitiska idé för normaliseringsprincipen. Här fanns således ett svar på frågan om motivet till institutionsavveckling och den formulerades redan 1946. 

I den internationella debatten om handikappomsorg under 1970-talet fanns en diskussion om att erbjuda personer med begåvningshandikapp ett mer normalt liv och den fördes utifrån vad man då kallade normaliseringsprincipen. 1946 års fomulering kom därför att bli ett bidrag till denna bredare debatt. Inom forskningsprojektet Två Omsorgsvärldar utvecklade jag de tankar som uttrycktes i 1946 års normaliseringsprincip och den kom att bli kärnan i referensramen för detta forskningsprojekt. Den gav således inte enbart svar på frågor kring motivet till avvecklingen av vårdhemmet Carlslund utan fick en vidare innebörd. Ett antal publikationer i referenslistan nedan illustrerar detta (Ericsson 1985a, 1985b). 

Top of page

Under arbetet med planeringen av avvecklingen av vårdhemmet Carlslund fick jag en begäran om att med ett forskningsprojekt belysa frågan om huruvida man kunde erbjuda ett bättre liv för personer med begåvningshandikapp genom samhällsbaserade omsorger. Jag erhöll ett forskningsanslag från Stiftelsen Sävstaholm för detta och inledde ett samarbete med Bo Lerman och Ingrid Nilsson för att genomföra en studie. 

Den kom att belysa frågan om ett vardagsliv inom institutionella och samhällsbaserade omsorger. Tillvaron för en grupp på vårdhemmet jämfördes med det liv som levdes av en grupp som bodde i gruppbostäder och erhöll verksamheter genom dagcenter. Man fann, naturligtivs, att det var ett mer normalt liv som levdes, under mer normala levnadsvillkor inom de icke-institutionella omsorsformerna (Lerman, Ericsson & Nilsson 1986). Detta blev det första forskningsprojektet i en serie som kom att belysa det förändringsarbete som genomfördes kring vårdhemmet Carlslund.

Top of page

Efter en tid när personer börjat flytta från vårdhemmet Carlslund väcktes frågan om hur det gått för dem. Jag fick därmed en begäran om att med ett forskningsprojekt följa upp personer som flyttat för att belysa det liv de nu levde. Jag erhöll ett anslag för detta från Socialdepartementet och kunde inleda ett samarbete med Peter Brusén och Maj Thorsell för att genomföra detta projekt. Det kom att innehålla två delar, en intervjuundersökning och en longitudinell enkätundersökning med personal.

Intervjuundersökningen genomfördes av Maj Thorsell. Genom den beskrevs den tillvaro som levdes i gruppbostad och dagliga verksamheter genom en serie intervjuer med personal. Försök gjordes med att också intervjua personerna själva men deras funktionshinder satte begränsningar för vad de kunde förmedla. Istället beskrev personal på ett mycket ingående sätt det liv som nu levdes av dessa personer. Det framgick att deras tillvaro förändrats dramatiskt efter att ha flyttat från vårdhem. Den främsta utvecklingen man såg var att de fått en mer personligt präglad tillvaro och att de vuxit som personer. Undersökningen kom därför att kallas "Att bli synlig" (Thorsell, Ericsson & Brusén 1986).

Top of page

Den longitudinella studien genomfördes av Peter Brusén. Den innebar att en grupp på vårdhemmet Carlslund beskrevs med avseende på det vardagsliv de levde där, bl.a.  vad gäller aspekter av deras bostad, dagliga verksamheter och kontakt med omgivande samhälle. Detta ägde rum året innan de skulle flytta därifrån. Efter två år då de hade levt en tid i sina nya bostäder och fått tillgång till dagliga verksamheter i dagcenter på nya platser, beskrevs deras vardagsliv igen i samma termer som tidigare. 

Naturligtvis hade gruppens tillvaro förändrats dramatiskt till det bättre. Men samtidigt kunde studien visa på problem. Det ar inte så att alla hade fått uppleva förbättringar i alla avseenden. När man tittade på de variabler som studien beskrev fann man att försämringar hade ägt rum. Man kunde därför konstatera att det inte alltid hade skett en personlig planering av flytten från vårdhemmet, med ambitionen att öka deras samhällsdeltagande (Brusén, Ericsson & Thorsell 1986).
 

Top of page

Vårdhemmet Carlslund avvecklades  helt under 1988. Omsorgsnämnden vid Stockholms läns landsting fann det då lämpligt att göra en uppföljning av hur det gått för dem som flyttat därifrån. Jag fick därför möjlighet att beskriva tillvaron för hela gruppen, 266 personer, under år 1990. Gruppens storlek berodde på att ett antal personer avlidit under den mer än 10 år långa period som gått sedan planeringsarbete påbörjades och man konstaterade att 320 personer skulle flytta.

Åter igen kunde man konstatera att omfattande förbättringar naturligtvis skett i dessa personers tillvaro vad gäller deras samhällsdeltagande. Men samtidigt fann man brister i detta avseende t.ex. vad gäller personers kontakter i livet på den ort där de bodde. Det fanns en gång en grundtanke med avvecklingen av institutionella omsorgsformer nämligen att personerna skulle få tillgång till de stimulerande livsmiljöer som ordinarie samhälle erbjöd. Deras liv skulle berikas genom att få flytta till vanliga bostadsområden och få sina dagliga verksamheter där andra vistades under dagtid. Men denna uppföljning kunde konstatera att man inte alltid utnyttjade dessa nya möjligheter som skapats genom institutionens avveckling. Här fanns därför utrymme för fortsatt utveckling. Detta konstaterande skulle kunna sägas gälla frågan om institutionsavveckling i allmänhet. En positiv utveckling hade ägt rum och stora förbättringar hade åstadkommits, men mer skulle kunna göras (Ericsson 1993).

Top of page

Det internationella intresset för utveckling av samhällsbaserade och avveckling av institutionellt baserade omsorger, hade ökat under 80-talet. Nya idéer hade formulerats under 60-talet och under 70-talet hade steg tagits mot att förverkliga dem. 80-talet blev det årtionde då dessa nya tankar började bli verklighet för enskilda personer, även om det var en begränsad grupp som fick uppleva dem. Att vårdhemmet Carlslund hade avvecklats under 1988 var i detta sammanhang en ny och viktig erfarenhet. Detta märktes bl.a. på ett ökat internationellt intresse för det utvecklingsarbete som pågick i samband med utvecklingen av samhällsbaserade omsorger och avveckling av vårdhem i Stockholm.

IASSID är den internationella organisationen för för forskare inom detta område och man träffas till kongress vart fjärde år. Det tillfälle som erbjöds på detta sätt utnyttjades till att presentera de erfafenheter som gjorts i Stockholm. Jag hade under arbetet inom Projekt Två Omsorgsvärldar kunnat engagera fler personer till mina projekt. Vid konferensen i Dublin 1988 arrangerade jag ett symposium i vilket en grupp deltog med resultat från dessa projekt (Ericsson 1988, innehållsförteckningen).

Vid kongressen i Brisbane 1992 arrangerade jag också ett symposium. Denna gång deltog personal från Omsorgsnämnden i Stockholms läns landsting som varit involverade i förändringsarbetet kring Carlslunds avveckling (Ericsson 1992, innehållsförteckningen).

Top of page

För att svara mot det internationella intresset för frågan om institutioners avveckling och utvecklingen av samhällsbaserade alternativ arrangerade jag ett symposium i Uppsala 1995 med ett femtontal forskare inom området från Skandinavien, Storbritannien och USA. Där gjordes presentationer och internationella jämförelser av ett antal frågor bl.a. om former för hur institutionsavveckling genomförs och vilka konsekvenser detta får för de personer som berörs. Konsekvenserna för familjer och personal diskuterades också.

Detta resulterade sedan i boken "Deinstitutionalization and community living" (Mansell & Ericsson 1996) då professor Mansell från Canterbury tog sig an att redigera föredragen från symposiet i Uppsala. Denna bok har sedan översatts till japanska (Mansell & Ericsson 2000).

Top of page

Det ursprungliga förslaget om ett forskningsprojekt för att jämföra tillvaron på vårdhemmet Carlslund med det liv som levdes av andra i gruppbostäder, kom att leda till Projekt Två Omsorgsvärldar. Inom ramen för detta följde jag avvecklingen av institutionen och utvecklingen av dess alternativ under 1980-talet. Den uppföljning som sedan gjordes ägde rum under 1990-talets första år. På så sätt hade ett omfattande material samlats in och under ett antal år kom ett arbete att ägnas åt att sammanställa och att analysera detta. 

Denna analys var inte helt enkel utan den referensram som formulerades med 1946 års normaliseringsprincip som grund, kom att ifrågasätta det ursprungliga begreppet "två omsorgsvärldar". Det framstod som föråldrat. Istället växte begreppet "två omsorgstraditioner" fram. Medan de två omsorgsvärldarna pekade mot att dessa personer helt var hänvisade till en egen omsorgsvärld, inom institutionella eller samhällsbaserade former, markerade de två omsorgstraditionerna att ett skifte pågick från en omsorgsvärld till det liv som levdes i ordinarie samhälle. Denna samlade analys av detta förändringsarbete resulterade i min doktorsavhanddling "From institutional life to community participation" (Ericsson 2002).

Top of page

Omsorgsnämnden, 1981. Plan för Carlslunds och Klockbackas avveckling. (Plan for the closure of Carlslund and Klockbacka.) Stockholm: Stockholms läns landsting.

Borg, H., 1980. Personer som lämnade Carlslund 1967-1978. (Persons who moved from Carlslund 1967-1978.) Memo. Uppsala University, Department of Education.

Brusén, P., Ericsson, K. and Thorsell, M., 1986. En uppföljning av personer som flyttar från institution under avveckling. (A follow-up study of persons who move from a residential institution being closed down.) In: K. Ericsson, et al. Vad händer när personer flyttar från vårdhem för utvecklingsstörda? Två uppföljningsundersökningar från avvecklingen av Carlslunds vårdhem. (What happens when persons move from a residential home for persons with an intellectual disability? Two follow-up studies from the closure of Carlslund residential home.) Report. Uppsala University, Department of Education, 8-14.

Brusén, P., Ericsson, K. and Thorsell, M., 1988. A follow-up study of persons leaving the institution. In: K. Ericsson, ed. Key issues in the process towards community participation. Symposium, IASSID Congress, Dublin. Uppsala University, Department of Education, 21-27.

Enarsson, S., Ericsson K. och Mehlberg, L. 1981: Plan för Carlslunds och Klockbackas avveckling. (Plan for the closure of Carlslund and Klockbacka.) Stockholm: Stockholms läns landsting.

Ericsson, K., 1980. Två omsorgsvärldar. Ansökan om forskningsanslag till Sävstaholmsföreningen. (Two worlds of services. Application to the Sävstaholm Foundation for research funds.) Memo. Uppsala Universtity, Department of Education.

Ericsson, K., 1981. Två omsorgsvärldar: Om normalisering i en förändrad vårdorganisation för psykiskt utvecklingsstörda. (Two worlds of services: On normalization during transition in services for persons with an intellectual disability.) In: L. Kebbon, et al. Evaluering av öppna omsorgsformer. (Evaluation of open services.) Stockholm: Liber förlag, 15-37.

Ericsson, K., 1985a. The origin and consequences of the normalization principle. Presentation, IASSID Congress, New Delhi. Uppsala University, Department of Education.

Ericsson, K., 1985b. The principle of normalization: History and experiences in Scandinavian countries. Presentation, ILSMH Conference, Hamburg. Uppsala University, Department of Education.

Ericsson, K., 1988. Key issues in the process towards community participation. Symposium, IASSID Congress, Dublin. Uppsala University, Department of Education.

Ericsson, K., 1992. Community participation: The life of persons after leaving the residential institution. Symposium, IASSID Congress, Brisbane. Uppsala University, Department of Education.

Ericsson, K., 1993. Efter att ha flyttat från vårdhem. En uppföljning efter ett vårdhems avveckling. (After having moved from the residential home. A follow-up study after the closure of a residential home.) Report. Uppsala University, Department of Education.

Ericsson, K., 1995. Två omsorgsvärldar ur ett medborgarperspektiv: Inför en fortsatt utveckling av personers välfärd. (Two worlds of services seen from a citizen perspective: Prior to further development of welfare of persons.) In: 1995 års Sävstaholmssymposium. (The Sävstaholm symposium of 1995.) Stockholm: Sävstaholmsföreningen, 44-55.

Ericsson, K., 1997. Framväxten av omsorger genom bostad och dagliga verksamheter och skiftet mellan traditioner. (The development of services in housing and daily activities and the shift between traditions) In: K. Sonnander et al. Forskare om utvecklingsstörning. Perspektiv, kunskaper, utmaningar. (Researchers on intellectual disability. Perspectives, knowledge, challenges.) Uppsala: Uppsala Universitets Förlag, 25-43.

Ericsson, K., 2000. Deinstitutionalization and community living for persons with an intellectual disability in Sweden: Policy, organizational change and personal consequences. Presentation, Disability Conference, Tokyo. Uppsala University, Department of Education.

Ericsson, K. 2002: From institutional life to community participation. Ideas and realities concerning support to persons with intellectual disability. Acta Universitatis Upsaliensis. Uppsala Studies in Education 99.

Ericsson, K., Bjernevall-Nygren, E., Thorsell, M. and Widman, E., 1981. Behov av alternativa omsorger efter utflyttning från Carlslund och Klockbacka. (The need for alternative services after having moved from Carlslund and Klockbacka.) In: Omsorgsnämnden, 1981. Plan för Carlslunds och Klockbackas avveckling. (Plan for the closure of Carlslund and Klockbacka). Report. Stockholm: Omsorgsnämnden, bilaga 1.

Ericsson, K., Brusén, P. and Thorsell, M., 1986. Vad händer när personer flyttar från vårdhem för utvecklingsstörda? Två uppföljningsundersökningar från avvecklingen av Carlslunds vårdhem. (What happens when persons move from a residential home for persons with an intellectual disability? Two follow-up studies from the closure of Carlslund residential home.) Report. Uppsala University, Department of Education.

Ericsson, K. and Ericsson, P., 1980. Två synsätt på boende för personer med förståndshandikapp. (Two perspectives on housing for persons with an intellectual disability.) FUB:s Föredragsserie nr 4. Stockholm: Riksförbundet FUB.

Ericsson, K., Lerman, B. and Nilsson, I., 1985. Mentally handicapped persons´ participation in the community: The role of institutional and integrated services. Australia and New Zealand Journal of Developmental Disabilities, 11 (2), 83-90.

Ericsson, K. and Mansell, J., 1996. Introduction: towards deinstitutionalization. In: J. Mansell and K. Ericsson, eds. Deinstitutionalization and community living. Intellectual disability services in Britain, Scandinavia and the USA. London: Chapman and Hall, 1-16.

Lerman, B., Ericsson, K. and Nilsson, I., 1986. Vardagen inom två omsorgsvärldar. Om personer med begåvningshandikapp inom institutionella och integrerade omsorgsformer. (Everyday life in two worlds of services. Concering persons with an intellectual disability in institutional and integrated services.) Report. Uppsala University, Department of Education.

Lycknert, S., 1978. Carlslunds omsorgstagare juni 1978. (Persons with an intellectual disability at Carlslund in June 1978.) Memo. Stockholm: Omsorgsnämnden.

Mansell, J. and Ericsson, K., 1996a. Deinstitutionalization and community living. Intellectual disability services in Britain, Scandinavia and the USA. London: Chapman and Hall.

Mansell, J. and Ericsson, K., 1996b. Conclusion: integrating diverse experience. In: J. Mansell and K. Ericsson, eds. Deinstitutionalization and community living. Intellectual disability services in Britain, Scandinavia and the USA. London: Chapman and Hall, 241-253.

Mansell, J. and Ericsson, K., 2000. Deinstitutionalization and community living. Intellectual disability services in Britain, Scandinavia and the USA. Tokyo. (in Japanese). 

Nilsson, I., 1985. Samhällsdeltagande, kan man mäta det? En tillförlitlighetsstudie av ett intervjuformulär. (Community participation, can this be measured? A study of the reliability of a questionnaire.) Thesis (MA). Uppsala University, Department of Psychology.

Thorsell, M., 1982. Carlslundsmodellen. En modell för beskrivning av förståndshandikappade personers behov av bostad, arbete och fritid i den integrerade omsorgsvärlden. (The Carlslund model. A model to describe the needs of persons with an intellectual disability for their housing, daily activities and recreation in the world of integrated services.) Thesis (MA). University of Stockholm, Department of Psychology.

Thorsell, M., 1983. Uppföljning av de 24 första som flyttade från Carlslund till den integrerade omsorgsvärlden under avvecklingen 1980-1988. En personalintervjuundersökning. (Follow-up of the first 25 persons who, during the period of closure 1980-1988, moved from Carlslund to the integrated world of services. An interview study with staff.) Memo. Stockholm: Omsorgsnämnden.

Thorsell, M., Ericsson, K. and Brusén, P., 1986. Att bli synlig! (Becoming visible!) In: K. Ericsson et al. Vad händer när personer flyttar från vårdhem för utvecklingsstörda? Två uppföljningsundersökningar från avvecklingen av Carlslunds vårdhem. (What happens when persons move from a residential home for persons with an intellectual disability? Two follow-up studies from the closure of Carlslund residential home.) Report. Uppsala University, Department of Education, 15-41.

Thorsell, M., Ericsson, K. and Brusén, P., 1988. Becoming visible! In: K. Ericsson, ed. Key issues in the process towards community participation. Symposium, IASSID Congress, Dublin. Uppsala University, Department of Education, 28-39.