|
INTERVJUER OCH DEBATT |
||
"Det
är jag som ska bestämma hur dum jag är" Ingrid Raune Intervju med Kent Ericsson i Psykologtidningen, nr 19, 1993
|
||
|
Vi måste ändra synsätt, från ett duktighets/kompetensperspektiv till ett medborgarperspektiv med respekt för individens personliga behov. Det säger forskningspsykolog Kent Ericsson som i många år har följt personer med förståndshandikapp när de flyttat från de stora institutionerna ut i samhället. Det räcker inte att personer med utvecklingsstöming flyttar från stora hus till små. Då kan man enkelt ta med hela beteendet och förhållningssättet som fanns inom det stora vårdhemmet. Det säger leg psykolog Kent Ericsson som är forskare vid Pedagogiska Institutionen vid Uppsala Universitet. Temat för hans arbete är flyttning för personer med förståndshandikapp från institution till ett liv i samhället utanför. Han har bl.a. analyserat de organisatoriska förutsättningarna för dessa förändringar. En sådan förändring är förstås det som kallas institutionsavveckling. Men viktigare, säger Kent Ericsson, är att finna adekvata omsorger att flytta till. Det är i alternativen som nyckeln finns till institutionens avveckling! Förändra perspektivet För att kunna utveckla omsorgema vidare måste vi också se till att förändra perspektivet. Jag har sett för mycket av att man har skapat integrerade omsorger utan att förändra sitt myndighetstänkande i förhållande till personerna med handikapp och deras familjer. Det nödvändiga skiftet av synsätt brukar jag kalla att gå från ett kompetensperspektiv till ett medborgarperspektiv. Det är det synsättet som krävs för att vi försiktigt ska kunna backa upp och stötta dessa personer utan att korrigera och värdera dem. Blev mer "synliga" Kent Ericsson gjorde för ett antal år sedan en undersökning tillsammans med några kolleger, om vad som händer personer med begåvningshandikapp, på en personlig nivå, när de flyttar från vårdhem in i ordinarie samhälle. Det mest framträdande resultatet var att personerna blev "synliga", det vill säga de framträdde allt mer som en person med känslor, vilja och förmågor. Personerna började visa vad de faktiskt ville och personalen svarade också på dessa uttryck på ett meningsfullt sätt. En person framträder tydligare, med sina olika personliga egenskaper, i normala miljöer, säger Kent Ericsson. Funktionsnedsättningen finns naturligtvis kvar men får en mer sekundär roll hos personen - den handikappade personen blir mer en person med handikapp. Ibland hör vi den klassiska kommentaren om att det är synd om den stackars tanten, att hon ska behöva bryta upp nu från vårdhemmet efter alla år. Men det är just det som är viktigt, att hon som har berövats ett helt liv åtminstone nu kan få en möjlighet till ett vanligt liv. Allt tyder på att personen växer och utvecklas, när han eller hon ges möjligheter. De är glada över att ha fått ett eget rum. Lyckan är att få egen nyckel, egen brevlåda, eget badkar o.s.v. Eget inflytande grundläggande Frågan om hur en person ska bo är viktig eftersom bostaden har en grundläggande funktion i människors liv, säger Kent Ericsson. Att få bostad och daglig verksamhet har lett till nya möjligheter att göra erfarenheter. Då blir det också mer naturligt att vilja bestämma och kontrollera, det vill säga att ha inflytande över hur ens liv ska utformas. Sett ur medborgarperspektivet är personens inflytande över sitt eget liv ett viktigt moment. Dock ser vi att det egna inflytandet är ganska litet vad gäller den egna bostaden. Det är fortfarande en anonym bostad som erbjuds, utformad efter centralt skapade ritningar. Likaså är möbleringarna ofta likartade. Utgår vi från medborgarperspektivet med individen som kärna, kommer vi att få en oändlig massa personliga lösningar. Mycket kvar att göra Även om personer med utvecklingsstörning är på väg ut ur anonymiteten, och mycket pekar i rätt riktning, finns ändå en hel del kvar att göra. Kent Ericsson berättar om en ung man som berättade att visst hade han fått sig en egen brevlåda, men det fanns inget namn på den. Det sammanfattar den svenska omsorgen av i dag. Vi är generösa med de materiella förutsättningarna, men har svårare att låta personen träda fram med egen identitet och eget ansikte. I samband med flyttningen ut i samhället målades vissa farhågor upp som handlade om aggressivitet från grannar och hur t.ex. ett tandläkarbesök skulle fungera. Inget av detta har visat sig vara några större problem. Svagheten är hur de här personerna ska bygga upp vänskapsrelationer och sociala nätverk, säger Kent Ericsson. Hur mycket och på vilket sätt ska personalen stötta? Likaså finns problemet med att delta i det kommersiella samhället. Hur handlar man själv? Pengar har varit något relativt okänt inne på institutionen. Gammalt tänkande kvar Mycket av det gamla tänkandet i form av elev/patient lever kvar, anser Kent Ericsson. T.ex. träningen på dagcenter. De tränas för att bli samhällsmedborgare, att bli duktig. Med vilken rätt tränar vi dessa människor utan att fråga vad de själva vill? Jag säger som en man en gång sade: "Det är djävlar i mig jag som ska bestämma hur dum jag är!" |
||