INTERVJUER OCH DEBATT

AVVECKLA VÅRDHEMMET I HUVUDET

Text: Mats Larsson, Illustration: Staffan Torstensson

Intervju med Kent Ericsson i "Sensation", december 1998

Åter till första sidan

Det är ett skifte som pågår i svensk omsorg, säger Kent Ericsson. En brytningstid mellan två traditioner. Av uttrycket i hans ögon förstår jag sakens betydelse. Där finns envisheten och övertygelsen. Men också tålamod.

Förstår ni vad jag menar, undrar han. Han är angelägen om det. För det är ju så enkelt, det handlar om demokrati och om människors rätt att få forma sina liv.

Och lika lätt som vi tar detta för självklart, lika svårt är det för landets kommuner att ge människor med funktionshinder dessa rättigheter.

Det nya måste prövas

Den gamla traditionen känner vi: den centraliserade säromsorgen, med rötter i institutionstänkande och de gamla omsorgslagarna från 1954 och 1967. Den nya traditionen har vi inte prövat ordentligt. Det är det demokratiska synsättet i de nya lagarna, som till exempel LSS.

Förr var det Socialstyrelsen som gjorde ritningarna, skickade ut dem till landets omsorgsdirektörer som sedan lät bygga vårdhem och elevhem. Kriterierna för god omsorg låg just däi; i att man byggde rätt. Byggnaderna garanterade omsorgen.

Kriteriet för om vi gör rätt eller fel fattas idag. Inte behöver herr Larsson en central ritning för sitt boende. Funktionshindrade är människor som vill ha bostäder precis som alla andra.

Och de nya lagarna ställer helt nya krav - vi skall bidra till ett gott liv för herr Larsson och för att göra det måste vi ta reda på hans önskemål. Helt enkelt fråga herr Larsson själv. Det är här vi måste hitta metoder för att visa att vi arbetar rätt, att vi försöker förverkliga det som den enskilde vill.

Från stordrift till närområde

I och med kommunaliseringen av omsorgerna har också förutsättningarna ändrats. I de gamla landstingen fanns det kanske 1200 personer med utvecklingsstörning, i en kommun bor det nu kanske 80. Då finns det alltså en möjlighet att reda på vad dessa kommuninnevånare har för önskemål och arbeta för att förverkliga det.

Fråga den enskilde, familjen, syskonen. Ofta har man väldigt realistiska önskningar. Istället för att placera en människa med ett beslut får man då en diskussion mellan två jämlika parter.

Använd inte gamla lösningar!

Kommunerna har inte tagit chansen att utveckla omsorgerna efter sina förutsättningar, menar Kent Ericsson. Istället tar man över landstingens gamla lösningar. Gruppbostäder och dagcenter var landstingens uppfattning om vad som var bostäder och arbetsplatser. Det var särlösningar som fungerade inom landstingens ramar.

Om man fortsätter att bygga gammalt, har man missförstått sitt uppdrag. Kommunerna skall ju göra något nytt! Kommunerna har ju bostadsansvar, kontroll över mark och bygglov. Och den kommunala verksamheten finns ju redan det är bara att se till att utvecklingsstörda människor också kan arbeta inom den.

Vem skall anpassa sig?

Modelltänkande är också något som hör den gamla tiden till, menar Kent Ericsson. I den centraliserade säromsorgen var det personen som måste anpassa sig till modellen.

Östersundsmodellen är ju en pinsamhet, det är ofattbart att folk går på något sådant. Jag uppfattar trapphusmodellen enbart som en ekonomisk fråga. Kommunen kan hyra ut sina tomma bostäder, ge ut kommunalt bostadstillägg och sedan ta tillbaks det genom hyran.

Kent Ericsson har inget principiellt emot att kommunen använder lägenheter på det här sättet. Men förutsättningen måste då vara att den utvecklingsstörde själv har valt det, vill bo där och får det stöd han behöver

Använd alla resurser

Kent Ericsson ger ett exempel på hur fel det kan bli, just från trapphusmodellens hemstad. En familj bor i ett villa område i Östersund. Det börjar bli dags för dottern, som år i trettioårsåldern, att flytta hemifrån. I närheten finns ett bostadsområde med lägenheter, mamman och dottern tycker det faller sig naturligt att dottern bor i en lägenhet där. Hon kan komma hem och äta ibland, mamman har nära och kan hjälpa till lite i lägenheten. Med hjälpen från mamman och lite stöd från kommunen skulle dottern kunna skapa sig ett gott liv.

Men nej, det går inte. I Östersund skall man bo i trapphus och trapphuset ligger i andra ändan av stan, en okänd miljö för flickan. Så istället för att möta familjen vill kommunen skapa främlingskap för flickan. Istället för att hjälpa flickan och mamman att fixa det hela med lite stöd, anställer man omsorgspersonal till trapphusboendet.

Flickan flyttade aldrig till trapphusboendet, men exemplet visar hur modelltänkandet kväver möjligheten att se andra alternativ.

Tänk nytt och offensivt

Kent Ericsson betonar vikten av att få med familjen på ett naturligt sätt. Närstående vill engagera sig och ta ansvar. Det finns outnyttjade resurser både Familjerna och hos kommunerna. Det går att ge stöd som passar individens behov och kommunens förutsättningat; det är det som är konsekvensen av lagens ord: delaktighet och inflytande.

När man väl har avvecklat vårdhemmet i huvudet, så är det ju busenkelt! Det är helt enkelt bara att ge dessa människor vad de vill ha. Uppfylla deras önskemål.

Idag handlar det inte om normalisering, utan demokratisering.

DEMOKRATI I BOSTADEN

Kent Ericsson har jobbat tillsammans med gruppbostäder i ett antal kommuner, där man prövar ett säsongssamtal och överenskommelser som ett sätt att utvärdera och utveckla insatserna.

Den enskilde har rätt till fyra säsongssamtal. Inför sommaren sätter han eller hon sig tillsammans med personal och god man och planerar. Hur skall sommaren se ut; midsommar, resor, semester etc. Man gör en lista över önskemålen och gör en överenskommelse om att detta och detta skall göras. Det är samtal och överenskommelse mellan två parter.

Sedan gäller överenskommelsen över sommaren och vid höstmötet gör man nästa planering. Då utvärderar man också sommaren. Hur blev det? Det är bara att gå tillbaka till listan och bocka av. Har man uppfyllt önskemålen på listan? Bra. Då har den enskildes önskemål styrt verksamheten. Är inte alla önskemål uppfyllda, ja då finns det skäl att göra något åt det.

Det här är inget revolutionerande, utan ett sätt att titta på innehållet i vardagen och låta den enskilde styra sin vardag. Genom överenskommelserna kan också personer utanför verksamheten få en möjlighet att se om man har jobbat efter den enskildes önskemål.

För daglig verksamhet talar Kent Ericsson om "karriärssamtal" som ett sätt att sitta ner och mer långsiktigt planera och tala om sin framtid. Samtalen följer samma demokratiska former som ovan man genomför och följer upp, genomför och följer upp.

Kent Ericsson har varit forskare sedan 1970, var med och startade Projekt Mental Retardation och är nu knuten till Institutionen för Pedagogik vid Uppsala Universitet. Förutom att han medverkar i en rad svenska projekt jobbar han även Europa, Jordanien och Kina. "Tänk om man skulle börja bygga vårdhem i Kina! I ett land med så stor befolkning blir det ju självklart att man måste hitta andra lösningar", säger Kent.

Top of page