INTERVJUER OCH DEBATT

Fullborda handikappreformen!
Bidrag till Kommunaktuellt, nr. 40, 2002

Kent Ericsson

Åter till första sidan

När man undviker att tala om handikappomsorgens form och innehåll
saknas en god grund för att diskutera ekonomin, skriver Kent Ericsson apropå förslaget om utjämning av LSS-kostnader.

I KA nr 36 och 37 diskuteras utredningen som föreslår att alla kommuner ska bidra till att täcka höga LSS-kostnader på vissa platser. Eftersom förslaget förvånar vill jag göra en kommentar.

Jag är forskare och det huvudproblem jag arbetat med har varit att öka kunskapen om den viktiga förändring som äger rum inom handikappomsorg. Vårdhemmen för personer med utvecklingsstörning avvecklades och ersattes med samhällsbaserade omsorger. Jag planerade avvecklingen av det första vårdhemmet, vilket gav viktiga erfarenheter. I min avhandling har jag sedan analyserat denna förändring mer systematiskt.

Det är två begrepp som brukar sammanfatta denna handikappreform: institutionsavveckling och kommunalisering. Målet med institutionsavveckling var inte att avveckla institutionerna. Det var i stället att för dessa personer skapa ett mer normalt liv i ordinarie samhälle, bland allmänhet och tillsammans med den egna familjen. Detta skulle ske på den ort där man hörde hemma. Institutionens avveckling var ett medel för att uppnå detta.

Syftet med kommunalisering var att utveckla sådana omsorgsformer för ett deltagande i ett samhällsliv som landstingen inte kunde erbjuda. Ett vardagsliv med bostäder där andra bor, dagliga verksamheter i kontakt med ett näringsliv, en aktiv fritid, det vill säga en social välfärd med adekvat stöd och service som är naturliga uppgifter för en kommun.

Kommunen ska utveckla en handikappomsorg präglad av sina förutsättningar, inte kopiera de verksamheter som landstingen en gång skapade! När kommunalisering genomfördes hanterades den dock främst som en fråga om skatteväxling och ett organisatoriskt trixande för att placera in de verksamheter man övertog.

Centralt i detta förändringsarbete är relationen mellan personen och hans familj. I den samhälleliga traditionen erkänns att personen tillhör en familj och en släkt och att denna har en roll för att personen ska få uppleva ett gott liv. Denna uppfattning är ingen teoretisk konstruktion. Jag har personliga erfarenheter från ett planeringsarbete präglat av ett samarbete med familjer. Det stora flertalet engagerade sig starkt för sin familjemedlem med handikapp när tillfälle erbjöds. I ett uppföljningsprojekt har vi sedan visat hur familjer utvecklade ett starkt engagemang för sin familjemedlem efter att denne flyttat från vårdhem.

Denna syn på handikappreformen finner man när man går till de källor där man för första gången målade upp en vision av ett alternativ till en institutionell omsorgstradition. Redan på 40-talet menade man att samhällets ordinarie välfärdsorgan skulle ta ett ansvar också för dem med ett handikapp. Dagens nationella handikapplan uttrycker sin uppfattning om detta skifte mellan traditioner, som att rollen för denna grupp har förändrats från patient till medborgare.

Förklaringen till de problem som utredningen berör finns i hur man på dessa platser genomförde en institutions avveckling. Syftet med vårdhemmet var attge vård åt dem med de mest grava funktionshindren. Det blev därför en plats där man samlade sådana personer från hela länet. Det önskvärda när vårdhemmet upphörde hade varit att låta dem spridas till familj och släkt i hemkommunerna. Så skedde dock inte. Självklart blir det ekonomiska åtagandet stort för vårdhemskommunen!

I utredningen talar man om vårdkompetens som motiv till att personerna hölls kvar på orten där vårdhemmet funnits. I realiteten handlade detta agerande om att få behålla arbetstillfällen i kommunen, i stället för att låta hemkommunerna bygga upp en ny handikappomsorg. När gruppbostäder skulle byggas som alternativ hamnade de statliga stimulansmedlen också i
vårdhemskommunen.

Utifrån min referensram ser jag den förändring som skett som en ofullbordad handikappreform. När man undviker att tala om omsorgernas form och innehåll saknas en god grund för en diskussion om ekonomi. 

Det framstår som en fräckhet att kräva att kommuner, som borde få hem sina handikappade medborgare, nu ska vara med och betala. Påbörja i stället ett omsorgsarbete så som det en gång var tänkt och låt varje person som så önskar äntligen få bo och leva med sin familj, där de hör hemma. Det är först när man bedriver god handikappomsorg som man kan börja diskutera hur den ska finansieras.